En Sista Sommar (Färdigskriven)

Kapitel 3

"Vad gör du uppe såhär dags? Även fast det inte är skola för dig längre vill jag ändå inte att du är uppe och springer om nätterna." hör jag henne säga innan hon ger mig den där blicken som säger hur skör isen som jag just nu står på är.

"Du vet vad folk kan få för sig." tillägger hon skarpt.

Jag tar glaset som fortfarande slår kvar på min plats och går fram till vattenkranen.

"Törstig."

Mamma ser på mig från dörröppningen. Hur jag fyller mitt vattenglas till bredden och girigt dricker upp innehållet. Fyller på en ny omgång.

"Ta med dig ett till glas innan du går. Sedan är det bums i säng."

Jag nickar och dricker. Nickar och dricker. Gör precis som hon säger och går tillbaka min skamliga bana genom huset med två glas vatten i händerna samtidigt som tusen förargade svordomar stormar genom huvudet.

Nere i mitt rum igen suckar jag djupt och sjunker ner på golvet framför sängen. Nu har jag verkligen inte råd att spilla mer tid, än mindre åka fast. Jag slänger en blick mot siffrorna på väckarklockan och konstaterar att det är bråttom. Nederlag var det sista som behövdes.

23:57

Tre minuter.

Om tre minuter är han här. Om han inte redan är här, och jag kommer definitivt att vara sen.

På ett kick är jag uppe på fötter och sveper vattenglaset tills det är halvfullt.
Mest för att stimulera ett gnagande kontrollbehov drar jag handen mot fickan och kontrollerar att både mobil, körkort och husnycklar finns med. Utifall att någonting skulle hända ikväll. Kanske tar han med mig till den nya discobowlingen? Eller så kör vi till Spiraltornet och klättrar så högt att de smala stängerna känns ostadiga under fötterna.

Den rostade kycklingen i svampsås som jag åt till middag gör sig plötsligt påmind. Spiraltornet kanske inte är en så bra idé. Det är en dålig vana jag har att dras till det som jag fruktar allra mest.

Med slutna ögon drar jag ett djupt andetag och gör om vad jag tidigare misslyckats.

---

Bakom tvättkorgen omringad av de stirrande vinterskogsgröna väggarna går jag igenom planen i jakt på en ny taktik. Mamma har sett mig, min tid är egentligen redan ute och jag har inte råd att bli upptäckt igen. Inte ens av pappa.
Jag kontrollerar att båda sitter kvar framför teven. Min välpassliga rådjursinstinkt kommer väl till pass för att smyga till andra sidan köket.

"Du får ta glasen ikväll."

Den här gången hör jag pappas steg när han börjar röra på sig, och slinker in i rummet bredvid alldeles bakom en dörr. Hans steg ebbar ut vid toppen av trappan och snart därefter kommer mamma. Skräcken över att hon ska gå ner till källaren istället och titta till mig biter i bröstet och gör det - till min fördel - omöjligt att andas. Men mamma verkar vara trött. Jag kan höra hur glasen rasslar till innan hon lämnar dem någonstans i köket och följer efter pappa.

När ingen av de hörs mer väntar jag ytterligare några minuter innan jag glider fram och ställer mig framför dörren till städskrubben. Nycklarna måste ha fallit långt ner i fickan konstaterar jag, och börjar gräva.
Adrenalinet pumpar i kroppen över att ha kommit såhär långt. Bara ett steg kvar.
Sedan är jag ute.

Städskrubben är liten och full av dammsugare, moppar, trasor, färgglada hinkar i olika färger och flera olika städredskap. Av att bara kolla sig omkring känns som att vi snarare städar åt ett kollektiv än åt en familj på fyra. Å andra sidan är pappa ägare av en städfirma. En som brukar vara väldigt generös när det kommer till att leverera gåvor i hopp om att etablera sig hos kunderna. Jag kan definitivt se vilken utveckling pappa ville ha när han fördjupade sina akademiska kunskaper för länge sedan. Det kanske inte är så konstigt att vi statistiskt sett skulle kunna ha fem moppar var inklusive hink.

Jag finner spiken i fickan och går fram till fönstret. Det är gammalt och rostigt och har förmodligen inte använts på åratal.

Förrän nu.

Tidigare idag har jag pendlat mellan fönstret och mitt rum för att bända upp det med jämna mellanrum. För att öva på mina färdigheter att dyrka upp lås, smörja gångjärnen och vänja in rörelsen igen.
Med stadig hand pillar jag ner spetsen i hålet alldeles intill fönsterbrädan. Det behövs bara en tunn spik för att få låset att ge med sig. Till slut hörs klicket jag söker efter.

Jag vrider ut fönstret och slänger benen över träet. Gräset där nere får mina ögon att drunkna i tårar. Det är inte långt ner till marken men jag känner ändå hur det kränger till av obehag i maggropen. Lite som att sitta  uppe i Spiraltornet och långsamt känna vinden vagga en fram och tillbaka. 
Jag har aldrig gillat höjder. 

Även sådana från fönster på första våningen som slutar i en uppförsbacke.
Jag har aldrig gillat att göra mina föräldrar besvikna heller. Det är kanske därför jag sitter på kanten till stolthetens avgrund just nu.

Med hopknipna ögon drar jag in den svala nattluften i lungorna. Känner hur den skälver inuti mig. Magen spinner av illamående. Mina fingrar kniper om fönsterblecket.
Hårt. Krampaktigt. 

Jag spänner hela kroppen, försöker jagar bort känslorna av obehag. Sedan faller jag innan jag hinner tänka på vad som möjligtvis kan hända när jag landar.

Mina fötter slår i gräsmattan med en duns. En lätt duns men rädslan från fallet gör att det känns som att det strålar upp längs vaderna. Med lätta fingrar kilar jag in en tygbit från lakanet mellan fönstret och världen utanför som jag nu befinner mig i. Låter en smal udd hänga ut på andra sidan så att jag lätt kan komma tillbaka.

Noga planerat ända ut i minsta detalj. Där fick du mamma.

Sedan drar jag igen fönstret och vänder mig stolt mot den gamla lekstugan en bit bort där vi sa att vi skulle mötas.
Men känslan av att ha lyckats blir kortvarig. Jag kippar skräckslaget efter luft när jag märker att något inte är som det ska. Jag kan inte röra mig. Jag kan inte ens gå.

En sten lägger sig över bröstkorgen. Nej. Inte en sten. En armbåge. Jag känner hur luften förvandlas till is i strupen. Hur blodet som strömmar i sitt välbekanta omlopp injicerar mig med ren och skär skräck istället för överväldigande energi som det borde.

"Du är sen." väser en röst i mitt öra.

Manlig, vuxen, vidrig.

Jag känner inte igen den. Inte alls. Någon håller fast mig bakifrån. Någon försöker successivt att få till ett bättre grepp om min hals. Det är visserligen inte den största skräcken som rusar genom mig likt en buffeljord på en het savann. Den största rädslan som spirar kallt genom blodet är vetskapen av att det här inte är Kevin. 

Var han än befinner sig så är det här någon helt annan. Och att döma av greppet han har runt min hals kommer han inte att släppa.