En Sista Sommar (Färdigskriven)

Kapitel 9

Jag vet inte hur många får jag har räknat. På andra sidan ögonlocken breder en gränslös äng av grönt gräs ut sig. Stråna vajar lekfullt i vinden och den pastellblå himlen bryts mot höga kullar. Får efter får släpps ut ur ladugården. Väl ute går de inte in igen och jag tappar räkningen gång på gång.
Ända tills jag slutligen glömmer.

Jag trycker mig mot den kala väggen och kväver ett skrik. För ett ögonblick hade jag förväntat mig att vakna upp i mitt rum. Med armarna sömnigt kastade över kudden ovanpå min alldeles egna madrass stirrande rakt in i den midnattsblå tapeten. Som jag skulle gjort en vanlig morgon. Flisorna skaver mot huden när jag kisar in i det kvava mörkret. Endast små springor av ljus lyckas tränga genom väggarna.
Blicken studsar sömnigt över rummet och upptäcker att skålen är borta. Morot också.

Minnena återvänder långsamt. Den mörka vetskapen om hur fel allting blev. Igår kväll? I förrgår kväll? Hur lång tid har gått egentligen? Det är skrämmande hur lite jag vet.
Ingen Kevin, fångad i ett garage, och slutligen transporterad hit. Förmodligen kommer jag inte att se någonting som jag förknippar med hemma på väldigt länge.

Jag vrider mig platt på golvet och spretar med armarna medan jag stirrar upp i taket. Gör en enkel snöängel i dammet som kittlar huden. Små runda spektran leker framför synfältet men jag bryr mig inte.

---

En oansenlig tid senare öppnas dörren och någon skjuter något längs plankorna. Jag ligger platt på golvet och stirrar upp i taket tills det snurrar framför ögonen.
Mannen knackar i väggen för att tillkalla min uppmärksamhet. Han får den inte. Däremot får det nykomna föremålet sin tid i rampljuset.

En plasttallrik.

Den här gången verkar det som att vad de än vill uppnå så är planen inte att svälta mig. Tanken känns skrattretande trygg på något sätt, men jag orkar inte ens lyfta mungiporna i gehör.
På tallriken ligger en baguette med instuckna ostskivor i skåran. Hungrigt kastar jag mig över den som ett utsvultet lejon skulle ha gjort och slukar det torra brödet glupskt innan jag hinner reflektera över hur mycket jag borde spara. Förmodligen inget alls eftersom jag redan förlorat en morot.

---

Nästa gång dörren öppnas mullrar magen av hunger. Luften i rummet känns kall och våt. Det kanske har regnat? Jag skakar oupphörligt där jag ligger tryckt mot golvplankorna med benen uppdragna mot bröstet. In kommer en man med en kvast i handen. Innan jag hinner fokusera på hans figur drämmer han skaftet över mina fingrar och vänder om. 

En skriande smärta rasar genom ben och märg. Skriar genom hela handen. Fingrarna dunkar och jag ser på hur de långsamt färgas blå. Med avsky ser jag efter den svarta ryggtavlan som försvinner mot dörröppningen. Vreden och smärtan kokar i blodet och innan jag vet ordet av har jag fattat ett smärre dumt beslut.

Nöden väljer sina metoder. Jag slänger mig efter hans fot men han parerar mitt utkast lika enkelt som om jag var en mus som pilade mellan hans ben.

Han lyckas inte bli av med mig helt, dock. Direkt efter att jag landat utför jag nästa drag och slänger ut en arm som rycker i strumpan. Den kavlar ner längs ankeln och bildar små valkar i tyget. Mina fingrar fumlar längs vaden, tappar greppet och dörren stängs igen bakom honom men inte helt utan resultat.
Tatuerat ovanför vristen visar sig samma liggande åtta med en treudd rakt igenom.

---

Jag är ensam med smärtan och vetskapen över att var jag än har hamnat så drar de sig inte för att ta till våldsamma metoder.
Jag önskar att jag hade något så att jag kunde smälla tillbaka lika lätt.

Golvet känns kyligt. Ljudnivån från nedervåningen är så låg att till och med när jag trycker örat mot flisorna går det inte att höra mer än enstaka mummel. Det enda jag kan göra för att ta död på tiden är att hopplöst vänta utan minsta aning om vad som döljer sig bakom deras handlingar.

Det sticker av vassa flisor mot ryggen. Fram och tillbaka rullar jag gång på gång, guppande som en båt som desperat försöker att hålla sig ovanför vattenytan. Jagande efter öar.
Jag kniper ihop ögonen till två skrynkliga streck och önskar att jag kunde glömma. Att jag var någon annanstans. Eller att jag var en robot. Att inget av det här någonsin hade hänt.
Men mitt vakna jag kan inte glömma.

Jag rycker till. Ett gnisslande ljud viner genom luften och borrar sig in i tankarna. När jag förstår att det är gångjärnen som jämrar sig vill jag inte titta. Jag vill inte vara med mer. Jag ville aldrig det här.
Jag kryper ännu närmare väggen och hoppas att de inte ska se mig. Det är naturligtvis fullt omöjligt då rummet är alldeles tomt och det enda som finns där inne råkar vara just precis jag.

Min nyfikenhet sviker mig ändå till slut. Allra längst in med benen uppdragna ända till pannan kikar jag genom glipan mellan låren. Den här gången får det mig att flämta högt efter luft. Som om jag svalde vatten i fel strupe. Genast slår jag handen för munnen och tvingar mig själv till tystnad även fast halsen svider.

Bakom Piggsvinet skymtar en bit blått  hår.

Safirblått.

Hur många piller, sprutor eller slag de än skulle tilldela mig så finns det inte en chans att jag skulle glömma det. Varken känslomässigt eller rent logiskt.
Den blå färgen sticker ut och kontrasterar sig skarpt mot det annars så mörka, trista rummet. Det enda som genomborrar mina tankar är att vad som än har hänt, så har vi misslyckats.
De har tagit honom också.

Nu är det verkligen kört.