En Sista Sommar (Färdigskriven)

Kapitel 20

Kalla händer. Någon skakar om mig. Jag öppnar sömnigt ögonen för att se ett blått huvud sitta lutad över kanten till beckenet. Bröstkorgen rör sig knappt, precis som kroppen, alldeles stilla. Ansiktet rör inte en muskel. Synen får det att sticka i nerverna runtom i kroppen ungefär som om någon just hällt en hink med iskallt vatten över mig. På ett ögonblick verkar sömnen vara gnuggad ur ögonen.

"Du måste få veta det här." säger han och pressar ihop ansiktet till en bitter grimas men längre än så hinner han inte.

Lättnaden spolar över mig när jag slänger armarna om den nätta halsen. Allt känns så välbekant, jag känner hur fingrarna nästan nyper om tyget vid kragen, den karaktäristiska lilla gropen vid nyckelbenet. Han besvarar omfamningen och drar sina händer längs min rygg. Jag känner varje beröring lika klart som fasta handslag, andedräkten mot halsen, hur våra bröstkorgar trycks mot varandra.

"Jag trodde du var död..." mumlar jag mot tröjtyget.

Han smeker handen över ryggen och kramar till en aning. Efter att inte ha duschat luktar våra huvuden som något tomt ingenting som närmast skulle kunna beskrivas som hår. Bara naturligt hår.

"Vi ska inte dö." mumlar han till svar.

Jag drar ner honom till min nivå. Han följer, stirrar upp i taket. Handen letar reda på min. Jag kniper ihop ögonen till ett virrvarr av rynkor för att hålla den värsta skräcken på avstånd.
Tiden krymper ihop mitt framför ögonen på oss.

"Vi måste hitta en flyktväg."

Jag hör min egen röst andas genom rummet. Bredvid mig känner jag hur handen kläms till igen.

"Det är bara en sak som jag måste få veta. Hur kom det sig att du var där vid macken samtidigt som mig den natten?"

Frågan har vilat hos mig ett tag men jag har aldrig riktigt fått chansen att uttala den högt. Det har alltid kommit något emellan.
Kevin ligger stilla och vickar på fötterna som plötsligt stannar upp när han hör frågan. Han ger ifrån sig en suck och bröstkorgen häver sig bredvid mig.

"Det är enkelt."

Jag rynkar pannan.

"Hur kan något av det här vara enkelt?"

Han skrattar till.

"Jag var bakom lekstugan som vi hade kommit överens om. Du var sen men jag tänkte att du nog bara stött på något trubbel där inne som behövde lösas först. Så jag väntade. Och väntade. Väntade lite till. Sedan såg jag dem. Jag såg dig, och hade bästa parkett för vad som skulle utspela sig härnäst."

Jag känner hur ögonen vidgar sig. Blir större och större tills de kan mäta sig med storleken av två klot.

"Du såg? Varför gjorde du ingenting?"

Uttrycket i hans milda ansikte känns som en käftsmäll.

"Varför tror du? De var runt tio fullvuxna människor med vapen. Jag skulle inte stå en chans! Så jag smög iväg och letade efter dig istället och en halv tank senare visade sig änglarna vara på vår sida."

Bakom ögonlocken kan jag föreställa mig hur han smög ut från vår gård. Förbi bakom stugan, hukande under nyponhäcken och vidare in i bilen för att till slut söka över hela stan i det gula skymningsljuset. Jag undrar tyst för mig själv om Paula har läst mina sms. Letar hon efter oss precis i detta nu medan jag ligger uppe på en kall vind och tänker, bredvid min pojkvän? Vad kan hon i sådana fall möjligtvis göra? Min kompis. Polisstudenten. Men ledtrådarna jag lyckats skrapa ihop är skrala till innehållet. Inte ens en färdigutbildad polis skulle lyckas hitta någonting i dem på så kort tid.

"Men sedan blev du tagen. Hur gick det till?" fortsätter jag, tar bort tankarna på Paula lika enkelt som om de var vattendroppar som torkats bort från min kropp med en handduk, och återgår till konversationen.

Han rycker skuldmedvetet på axlarna.

"Jag kom för nära..."

Jag hör hur han rör fingertopparna över golvet. Han är besviken såklart, för att han misslyckades så brutalt.

"Men hur kunde de veta att vi hörde ihop? Eller kände de över huvud taget till det?"

"Här kommer nummer två sa dem. Tänk efter, de här typerna har bevakat din mamma och allt som hon står för rätt länge nu. De vet mer än väl vad hennes barn håller på med också."

Jag blinkar stumt mot väggen. Farhågorna kryper långsamt längs ryggen.

"Har de bevakat oss?"

Han svarar inte direkt och tystnaden verkar aningen besvära honom. Små cirklar får liv i dammet på golvet. Sedan kommer erkännandet.

"Jag hörde hur de pratade om det när jag körde runt och letade efter dig."

Han slänger en varnande blå blick åt mitt håll.

"Var försiktig vem du säger det till, det är en gigantisk ledtråd."

Jag nickar. De är verkligen måna om sitt arbete. Det måste jag ge dem, även om det kommer motvilligt.

"Var det därför du åkte fast?"

Han behöver inte öppna munnen ens en gång. Vi vet båda svaret. Regndropparna har upphört. Jag vänder mig om och stödjer ryggen upprätt mot väggen. Tvivlen återvänder med full kraft. Från början hade det värsta varit hopplösheten. Nu späs det på av insikten att om inte jag talar så kommer de tvinga Kevin att göra det. Jag vet inte vilket alternativ som är värst. Antingen berättar jag och besparar oss från mer smärta, eller så säger jag ingenting och hoppas att Kevins psyke är starkare än stål.
Oavsett, i vilket fall vinner dem.

En skogsduva hoar någonstans innefrån skogen. Regnet har avtagit helt. Jag känner mig själv gäspa och inser att jag har sovit. Från våningen under hörs inte ett ljud. En skrämmande tystnad genomsyrar huset. Ett ingenting, en tom dödstystnad.
Jag nyper till i armen bredvid.
Kevin skruvar på sig, blåser ut damm ur näsan och lutar sig på armbågen. Min pigga blick full av nyfunnen förväntan fångar hans aningen sömniga.

"Du Kev, jag har en plan."

---

Tjofräs!

Det skulle betyda guld tusen gånger om för mig om du vill lägga någon minut på att rösta på mig i tävlingen Books of the year 2017. Boken med samma namn hittar du på ambassadorsSEs profil.

Släng gärna iväg en kommentar om vad du tycker om det här kapitlet också.

Ha det bäst!

//Mica