En Sista Sommar (Färdigskriven)

Kapitel 79 - Paula

Jag trodde att jag sedan länge inte hade några tårar kvar. Att alla var förbrukade. Som om mina tårar var en produkt som nu slutat tillverkas. Efter att ha sörjt Nicoline i fyra veckor kunde jag helt plötsligt inte klämma ut en enda tår längre. Det gick inte. Omöjligt. Min kropp hade blivit ett snustorrt skal.

Tills nu.

Kyrkbänkarna är fulla av familjer, vänner och gamla skolkamrater. Liselott valde att ha begravningen i en kyrka istället för ett kapell vilket visade sig vara smart. Mina ögon är än en gång lika våta som havet. Mitt ansikte suger hungrigt i sig varje droppe som om det var en uttorkad gräsplätt som inte fått något regn på flera månader.

Jag sitter bredvid Liselott på första raden med händerna i knät. Bredvid mig ligger en påse servetter. Jag har redan förbrukat halva paketet. En reserv näsduk ligger i kjolens innerficka ifall att alla skulle ta slut. Mellan fingrarna håller jag en röd ros. Lika klart lysande röd som jag visualiserar att kärleken är.

Den tomma kistan står längst fram i kapellet. Eller, den nästan tomma. De få nävar aska jag lyckades få med mig finns där inuti. Jag ser framför mig hur det ligger en gråspräcklig hög på det ljusa trägolvet bredvid hennes favoritklänning.

Samma klänning som hon har på fotot som står inramat ovanpå locket i en gyllene ram. Jag var med och valde det. Den är tagen från förra årets nyårsmiddag. Hon är uppklädd och fin. Så otroligt vacker i en rutig klänning och ett svart diadem med en rosett. Typisk flickaktig men på något sätt ser hon inte alls flickaktig ut. Snarare mer snygg än söt. Då visste ingen att det var hennes sista nyårsmiddag.

Två ljusgröna band hänger ner längs kistan och böljar ut över trappstegen. På ena står det Vila i frid Nicoline. På det andra står det några sista välsignelser från familjen med deras namn. Även jag fick vara med på ett hörn. Den stora buketten ovanpå kistlocket går i vitt, rosa och lila. Den är stilig.

Det är så otroligt vackert.

Jag torkar ögonen med handryggen. Bakom mig snyftar folk hela tiden. Det förvånar mig hur många gamla klasskompisar som har kommit hit. När hon levde verkade de knappt intresserade av vad vi höll på med. Jag antar att händelserna har skakat om hela Forsåkra.

Till och med Marcus som var känd för att tåla hur många hårda fotbollar mot bröstet som helst och alltid åt minst tolv köttbullar till lunch sitter näst längst bak med svullna, rödgråtna ögon. Om Nicoline såg att han var här till hennes ära skulle hon förmodligen rynka på näsan och skratta. Lite stolt ändå för att så många hedrar henne.

När prästen läst klart sitt tal vinkar hon åt oss att komma fram i små grupper. Familjen först.
Min grupp.

Vi reser oss och tågar fram i en ojämn rad. Jag låter Elias gå före och ser på hur han och hans pappa lägger sina rosor på locket. Liselott blundar och lägger en hand på mitten av kistan. Deras svarta kostymer, skjortor och kjolar får det att vrida sig i magen.

Jag smeker kistan. En sista gång. Tänker bara på de tankarna som jag vill att hon ska bära med sig vidare. Alla stunder vi haft tillsammans, som när jag kom för sent till skolan under gymnasiet en morgon och Nicoline avsiktligt missade bussen för att vänta på mig. Sedan satt vi och diskuterade ursäkter till läraren. Den roligaste var när ett aggressivt träsktroll blockerade vägen så att vi fick lov att utrymma bussen och springa till skolan. Hur roligt det har varit att leva ihop. Världen var lite bättre när hon fanns där.

Jag lägger varsamt min ros ovanpå kistlocket tillsammans med min sista önskning.

Liselott och Robert hade nog från början tänkt kremera henne och kistan men efter vad som hänt kändes det mer och mer olämpligt. Nicoline hade dött av elden. De såg ingen mening att plåga henne ännu mer och låta henne brinna igen. Det kändes bättre att hon skulle få vila tryggt i jorden långt borta ifrån eldens heta fingrar.
Liselott har till och med börjat ta trädgårdsmästarkurser för att hålla gravstenen fin. Jag antar att det är en sorts terapi.