En Sista Sommar (Färdigskriven)

Kapitel 51 - Paula

Lucas kväver en hostning. Jag kan inte låta bli att tänka på pappa. 

"Så den enda identifierade är fortfarande David Scott?" frågar jag. 

Fotot av David som Lucas visar mig är allt annat än charmigt. Uttryckslöst och allvarligt som ett passfoto. Raka linjer, raka uttryck. Ärret som en ständig påminnelse om något eländigt i hans förflutna. Under andra omständigheter hade jag säkert tyckt synd om honom. Kanske till och med lite snygg. Nu känns han bara grotesk och vidrig.

Jag står böjd över ett bord i en av polishusets många salar med handflatorna platta mot bordet. Fotot ligger framför mig. Lucas ser på mig på ett sätt som får det att kännas som om bara jag kan förlora.

Madde sitter på en stol bakom. Sedan vi klev in har hon hållit låg profil och inte sagt så mycket mer än "hej" och "vem är det där?". Ibland undrar jag om det har att göra med hennes tidigare erfarenheter hos polisen.

Lucas går flera varv runt bordet medan han drar pekfingret över näsryggen om och om igen. Till slut nyper han till om den.

"Vi har många bevis från David Scott. För många. Nästan bara från honom. Han är troligen en novis eller något och troligen inte särskilt duktig, som det ser ut nu."

Jag nickar. Han har rätt. Den här David har i princip kryssat i så många poäng som möjligt när det kommer till att begå brott på osmidiga sätt. Inga handskar, tappade föremål och en sorts ständig vårdslöshet och oförsiktighet som tycks ligga som en slöja över allt han gör. En vana av att inte behöva täcka igen varje spår efter sig. En vana av att vara någon som ingen letar efter.

"Berätta mer." manar jag.

Lucas stannar upp i sin gång och fiskar upp ett foto på Nicoline som han placerar bredvid hennes troliga förövare. Synen av de två bredvid varandra får magen att dra ihop sig inåt och kroppen hota med att hosta upp en flod av sedan länge förstelnade tårar. Jag får kämpa för att trycka ner klumpen som växer i halsen och istället omvandla den till någon sorts form av energi.

"Vi hittade tröjan begravd utanför hennes hus. Det är ännu oklart under vilka omständigheter han var där och hur tröjan hamnade under marken men tröjan kryllar av dna från offret. Till och med av hennes hårstrån."

Det räcker inte med att bita, jag måste svälja för att inte låta nya ilsketårar svämma över. Hon är allt annat än ett offer.

"Har ni hittat något mer?" frågar jag istället.

Lucas betraktar fotografierna på bordet.

"Han är arbetslös och har en spelskuld på något tjugotaltusen. Han är den enda misstänkta vi har. Det är inte bra, för brottsplatsen börjar försvinna. De flesta bevis är redan borta."

Jag håller inne en fnysning och samtidigt ett malligt leende. Det verkar som att jag fortfarande leder.

Varför är han förvånad? Det är inte alls särskilt konstigt. Så sent som de började ta tag i brottet är det inte konstigt alls att efterlämningarna försvinner. Vinden gör sitt jobb och tiden suddar ut sina spår.

Lucas tittar på mig.

"Vi har pratat med honom. Han saknar motiv men har alibi."

Jag höjer ena ögonbrynet för att få honom att fortsätta.

"Han var med sin kompis i parken vid sjön natten då det hände. Tog en promenad och badade vid bryggan. En servitris vid hamnkrogen såg dem. De var där hela kvällen tydligen."

Lucas drar en frustrerad suck och nyper sig om näsan igen. Som ett udda ticks.

"Han säger att hans kompis skulle träffa henne den kvällen. Kompisen lånade hans tröja. De hade ett förhållande, det är därför hennes dna finns över hela tyget."

Han gör en gest mot tröjan.

"Men hur hamnade den i begravd under jorden?" frågar jag.

Lucas rycker på axlarna.

"Det vet vi inte."

"Har ni gjort en husrannsakan?"

"Vi har ansökt om en. Så fort vi får papprena åker vi dit. Till bostaden alltså."

Jag biter i både tungan och underläppen för att hålla inne orden jag är på väg att skjuta ut mot honom. Äntligen händer det någonting.

"Kan jag få se hela hans profil? Jag skulle behöva veta mer om honom."

Temperaturen i Lucas ansikte förändras inte en grad. Det är som hugget i sten. Han är på väg att neka så jag gör något jag aldrig trodde att jag skulle göra. Blanda in pappa.

"Snälla Lucas, jag vill bara titta. Dessutom har du ju alltid pappa som du kan fråga om du vill hålla ett öga på mig."

Det låter så bedjande. Ett ögonblick skäms jag över att jag inte kan framföra det bättre. Jag försöker åtminstone att klämma in toner av uppriktighet i rösten. Lucas verkar mjukna för axlarna sjunker en bit.

Utan att le ser han ändå vänlig ut.

"Okej du kan få titta på dem, jag vet ju vem du är. Men bara här inne, du får inte ta med dem hem."

Jag nickar.

"Tack."

Det är precis vad jag behöver. Ta en bild och sedan är det klart.

Det är därför det finns kameror.

~~~

Hejjdär!

Jag har precis upptäckt någonting knäppt och rätt förvirrande. Om du inte redan har märkt det så byter karaktärer namn. Hehe ojdå!

Ville bara påpeka det. Jag berättar senare vilken/vilka i kapitlen där de dyker upp.

Om du hittar något annat märkligt får du JÄTTEGÄRNA berätta det för mig så att jag kan fixa till det. Jag kan inte fixa nått jag inte vet liksom 😉

Så, med det sagt, vad tycker du om kapitlet? Är det underhållande läsning eller går det inte ens att läsa?

Ha en fin dag!

If everything goes vile just pose and smile

//Mica