En Sista Sommar (Färdigskriven)

Kapitel 19 - Paula

Den sista stunden tillsammans innan sommarlovet blir bättre än vad jag trodde att den skulle bli. När klockan börjar dra sig mot elva minuter i har jag en hel hög av handskrivna lappar på bänken. Lika många andra ligger på de andras bordsytor.

"När ni kommer hem ikväll kan ni plocka fram de här lapparna och upptäcka hur mycket bra saker det faktiskt finns inom er. Även om vi inte tror det ibland."

Karin sträcker på sig och vänder sig mot lektionstavlan bakom sig. Med stora gröna bokstäver skriver hon någonting. Ha ett underbart sommarlov.

Medan klasskompisar tränger sig mellan stolsryggar och skrapar ner alla lappar i väskorna passar jag på att slinka fram till Karin.

"Hej. Skulle jag kunna få använda laboratoriesektionen under lovet?"

Hon ler mot mig.

"Den kommer ju förstås att vara låst, men jag kan ge dig nyckeln över sommaren om du lovar att vara försiktig."

Det är ett enkelt löfte.

"Självklart." intygar jag.

Hon lyfter upp sina papper och slår de till rätta mot skrivbordet tills de är kant i kant. Städar upp lite snabbt som för att markera att nästa termin redan är på väg.

"Följ med mig till den övre teorisalen om en kvart."

Hon låser dörren och går medan jag väntar på att hon ska komma tillbaka.

---

Luften verkar ha en helt annan konsistens än vad den hade i morse, när jag vandrar längs gatan hemåt. Longboarden vilar under armen och Linnea går bredvid mig.

Skolan är slut för den här terminen. Det känns så skönt att inte behöva sjunga längre, som lärarna alltid tvingade oss att göra under lågstadiet. Prat om att välkomna sommaren och visa upp sig för sina föräldrar.
Min pappa vet ändå att jag är kass på att sjunga.

"Vad ska du göra de här första soliga dagarna?"

Linnea knatar på och räcker över en godispåse mot mig. Jag väljer ut en svart dödskalle med saltade kanter.

"Jag börjar jobba redan på måndag. Så dela ut post antar jag."

Det märks att det är feststämning i luften. Vårkänslorna har gått över till sommarkänslor. Gatan i centrum känns trång av folk som är på väg någonstans. Sedan börjar semester säsongen. Då blir det ännu svårare att gå och se ut som en vanlig människa.

"Det är synd att du inte kan följa med mig till Rhodos en vecka."

Det knastrar till när Linnea biter i en hård karamell.

"Ja men det är inget att göra något åt. Jag klarar mig."

Jag drar på mungiporna utan att le. Linnea kastar ett flin åt mitt håll.

"Säkert?"

Hon bjuder mig på en till dödskalle innan hon stoppar ner påsen i jackfickan.

"Vad ska du göra medan jag ligger på stranden och dricker lyxiga fruktdrinkar?"

"Dyka från bryggan och dricka saft. Jag ser ingen skillnad."

Jag blinkar åt henne.

"Vi ses ju snart igen och då ska jag hjälpa dig med det här underliga mysteriet. Vi har ju Kevin på kroken i alla fall."

Jag vet inte om jag håller med. Varje gång jag kastar iväg kroken på mitt fiskespö nafsar han bara lite på betet för att sedan försvinna och lämna masken kvar. Så står jag kvar där på strandkanten med mina frågor precis lika obesvarade som förut.

Mitt hus kommer först. Jag vinkar av Linnea från ytterdörren.

"Glad sommar!" säger jag och ger henne en kram.

"Detsamma. Jag skickar dig ett vykort från Rhodos."

Hon känns så varm och levande. Det slår mig hur länge sedan det var som jag fick en kram senast. Jag är nästan utsvulten. 

Jag blundar och känner hur det blir varmt under ögonlocken. Känner mig buren av Linneas armar. Jag vill inte att kramen ska ta slut.

När hon har vänt sig om och fortsätter längs gatan med vinden i håret står jag kvar. Hon skuttar över en sten. Enkelt och smidigt. Sprintar från en gräsplätt till gångbanan mitt emot.
Ryggsäcken guppar mot ryggen. De gröna jeansen och den jeansblå jackan får henne att se ut som om hon letar efter nästa äventyr. Kanske finns det på Rhodos.

Jag låser upp och kliver in. Pappa är inte hemma. Som vanligt. Arbetet tar aldrig slut för en restaurangägare.

Trappan leder mig uppåt i en spiral. Jag följer Karins råd och lägger mig på sängen med väskan bredvid. Börjar dra upp de vikta lapparna som jag borde ha lagt i en box. Nyfikenheten bubblar i kroppen när jag får se de framför mig. Den första får en varm flytande vätska att sprida sig i magen.

Du är så envis att det blir charmigt. Vill du någonting så gör du det bara.

Jag ler och kramar den i handen. Det är sådant jag inte ens tänker på. Det är märkligt vad folk tar fasta vid hos en. Med något som börjar likna ett begär av nyfikenhet läser jag nummer två.

Paula du är så smart och snäll. 

Det fortsätter så. Vissa är lika varandra andra inte, men den sista får mig att tappa andan.

Om du känner dig ensam någon gång, ring så kan vi hitta på något i sommar.

Det står ett nummer men inget namn.

~~~

Hej där!

Vad roligt att du är med mig ända hit! 😄
Du får jätte gärna rösta och skriva någon kommentar. Jag dör av spänning att få veta vad du tycker!! 😀

Ta hand om dig och skratta.
If you cant make it right at least laugh at your misstakes, right? ;)

Ha det bäst flodhäst!

Kram
Mica