En Sista Sommar (Färdigskriven)

Kapitel 3 - Paula

Tjabba!

Det här är en viktig disclaimer.

Jag vill bara anmärka att den här storyn utspelar sig som du nog redan har märkt någonstans i Sverige. På en fiktionell plats född ur min fantasi.

Mitt främsta mål är att boken ska vara underhållande och makea sense. Jag leker med slumpen och testar nya vägar. Om det är någon händelse som vanligtvis inte förekommer i en polisutredning så skiter jag fullständigt i det. Det här är min story och så länge allt händer av en motiverad anledning så är det bra. Punkt.

Jag vill skriva om det udda, konstiga och vrickade. Karaktärer som vågar göra saker som de flesta av oss vanligtvis kanske inte skulle göra. Visa vilken stor impact vår fantasi - och kanske galenskap - har på verkligheten.
För den är mycket mer twistad än vad vi tror.
Life is a long road to madness.

Tack för mig och hoppas att du får en skön lässtund! :)

Kram Mica

---

Det rullande ljudet från longboardens plastiga hjul förföljer mig hela vägen hem. Fem sparkar, en nerförsbacke och jag har fått upp farten. Svänger automatiskt för trottoarkanten och större småstenar medan tankarna befinner sig på helt andra håll.

Det här projektet skulle inte kunna komma mer lägligt. Nicoline behöver hjälp. Ingen verkar ha någon aning om vart hon har tagit vägen. Inte ens polisen.
Men någonstans måste det första sträcket ritas dit på kartan.
Allt startar med ett tomt papper.

Höghusen inne i centrum passerar som stora block. Det är vår och det känns i luften. Allt oftare tittar en solig och klarblå himmel fram och talgoxarna sjunger för full hals uppe bland trädtoppar och elkablar. Deras sång har alltid fyllt mig med en lätt glädje. Som om jag kunde flyga själv. På något sätt lyckas de fiska fram de bästa känslorna i mig.

Höghusen glesnar och ersätts av platta, raka villaområden. Jag försöker att titta bort och hålla blicken stadigt riktad framåt varje gång en lekplats svishar förbi, barnen som stirrar på mig från gungorna.
Allt börjar med ett vitt papper, men vad är det jag har? Vad är mitt vita papper i det här fallet? Jag vet ingenting, utom att hon försvann.

Nicoline var borta i slutet av maj. Natten till den trettioförsta. Det är fem dagar sedan nu. En människa kan inte bara försvinna sådär.

Jag fingrar på läppen medan jag sparkar på för att hålla igång farten. Hivar upp ena axelremmen som håller på att halka ner. Bortsett från det vet jag ingenting. Inte vem, inte var, inte hur, inte varför. Har hon grälat med någon nyligen? Ett bråk som jag inte känner till. Någon som hade ett annat motiv att ta henne?

Jag sätter ner ena foten på asfalten och tvärstannar. Brädans häftiga avstanning får mig nästan att tappa balansen och falla framåt. Det var kväll och hon var hemma. Jag vet visst en plats, jag vet var.
Jag måste börja på hennes rum. Det var där allting började. Där inne osar det Nicoline. Det borde vara en festmåltid av ledtrådar och fingeravtryck.

Genast vänder jag om och börjar samla upp farten mot en annan gata och busshållplatsen som ska ta mig härifrån till utkanten av stan.

---

Hjärtat hamrar i bröstkorgen när jag står på farstun till Nicolines hus. Både efter vägen hit och den laddade nervositeten som pumpar i blodet. Huset framför mig är stort och gult och har några år på nacken. Säckiga klätterväxter slingrar sig över den nötta färgen. Fotsteg rör sig från insidan och i nästa stund står jag ansikte mot ansikte med Nicolines mamma. Hon skulle sett helt vanlig ut om det inte var för mascaran som har runnit.