En Sista Sommar (Färdigskriven)

Kapitel 72 - Paula

Skärvorna skär i huden där jag ligger på marken. Tuvorna och det mjuka gräset får det att sticka ännu mer. En bisarr kontrast. Jag vågar inte tänka på hur många blodkärl jag måste ha spräckt den här natten.

Ena handryggen har fått sig en smäll i hoppet genom fönstret och det droppar blod från ett sår vid tummen. Det droppar från kinden också. För att inte tala om alla rivsår från glas och buskar.

Trots smärtan när varje cell i kroppen protesterar vid minsta rörelse vågar jag inte göra annat än att krypa upp på knäna och försiktigt resa mig innan jag söker i mörkret för att komma längre bort från stugan. Bakom öronen smattrar lågorna. De har förökat sig. Om jag tittar bakåt kan jag se siluetten av henne. Svart mot det glödande röda.

Utan horn. Utan svans. Inte ens en gaffel om det var vad jag hade tänkt mig. Ingen man. Om det hon säger nu verkligen stämmer.

Ett tungt andetag jag inte visste att jag höll inne lämnar läpparna. Det värsta är att Nicolines aska är förlorad. Borta för alltid. Mitt jobb här är gjort. Jag måste tillbaka till Elias. Ringa polisen och berätta precis allt som jag har upplevt i natt.

Jag kom för sent.

Jag borde inte ha tänkt den tanken.

Kroppen verkar med ens ha blivit fyra gånger tyngre. Hälarna verkar hasa efter mig. Som om jag förutom mitt skadade jag och ryggsäcken på ryggen dessutom måste släpa på ett stenblock av ånger och sorg.

Det rasslar till vid ytterdörren. Samtidigt som den slår upp ser jag hur de där kolsvarta ögonen låser sig vid mig.

Kroppen reagerar före tanken.

Spring.

Fötterna bär mig först mot bilen som inte längre står parkerad vid häcken. Med ett kvävande andetag upptäcker jag att platsen är tom. Det finns ingen annan här längre. Det är svårt att avgöra om mina fångar vid trädet ens finns kvar. Mörkret har suddat ut konturerna och det blå repet går inte att se mer. Det är då jag inser att jag är på väg mot kvarnen. På väg till Elias. Med henne efter mig.

Snabbt vänder jag om och styr runt husknuten. Mot sjön. Jag måste hitta vatten. Mycket vatten.

Vatten kan släcka eld.

Utan att bry mig om den kalla nattliga temperaturen rusar jag över de skrovliga barkbitarna vid strandkanten och ut till vågorna.

Det kalla vattnet sluter sig omkring benen. Får någonting att suga i kroppen. Lättad andas jag ut och känner hur någon form av lugn återvänder till blodet. Jag fortsätter ut tills låren är halvvägs täckta av mjukt vatten.

Väntar.

Den kyliga luften river i halsen. Överkroppen verkar höjas mer och mer för varje andetag. Det är svårt att få luften att räcka till. Att blinka är en lyx som går långsamt.

Ryggsäcken känns tung på axlarna. Det är då jag minns Kevins telefon. Om jag måste längre ut i vattnet kommer jag inte vara den som tvekar.

Från baksidan syns det inte alls att stugan står i brand. Ett gulaktigt sken glimmar till i fönstret ibland men det skulle inte nödvändigtvis föra tankarna till en lös eld.

Jag undrar om hon kan ta bort eld också.

Lika enkelt som hon skapar den.

En svart gestalt rör sig förbi husknuten. Kort, smidig, vanlig. Det är fortfarande kvinnan med flätan men hon verkar förändrad på något sätt. Någonting i hennes beteende är inte som det var förut. Vad det är kan jag inte sätta fingret på.