En Sista Sommar (Färdigskriven)

Dagen efter

Hahahhah! Trodde du att det var slut bara för att epilogen har varit? Nope! Inte riktigt! Se det som en liten eftersnutt som de brukar ha efter vissa filmer. Som Breaking dawn till exempel.

Här kommer det, varsågod och trevlig lässtund! :)

Ha det bäst!

Mica

---

Snön ligger tjock och vit på trottoaren utanför. Till skillnad från gatan som precis har blivit plogad.

Pappa kör ut från utfarten i sin vita skåpbil med helljuset på. Julbelysningen hänger fortfarande kvar i buskarna. Ljusslingor hänger i träden hos grannarna och fyller de annars mörka siluetterna med ljus.

Jag borde tänka på Madde. Vi sa att vi skulle ringa, och det kommer vi att göra också, men inte nu. Jag känner mig svart. Svart som kol. Jag trodde att jag kände mig själv, men tydligen kommer jag aldrig att vänja mig helt och hållet.

Helt plötsligt slår den tillbaka. Sorgen. Den kommer mot en som en kraftvåg. Det går inte att stå emot. Kroppen är helt chanslös. Kan bara stå där och vänta på att bli nerspolad i djupet.

Jag känner av det första tecknet när det börjar suga i blodet, som om det försöker dra sig tillbaka i ådrorna. Med stora steg backar jag undan från fönstret. Det är ett obehagligt stadium men det är under den här perioden som jag fortfarande behåller kontrollen.

När vattnet sedan slår tillbaka kommer jag inte ens att kunna stå längre. Om det inte finns en säng eller soffa i närheten kommer jag ligga på golvet med näsan i vädret och kämpa för att få luft. För att andas. Bara en sådan enkel sak.

Pappa ringde både kuratorn och vårdcentralen för att få tips på vad vi kunde göra för att få det att gå över. Det mest framtydande de båda sa var att just andas.

Det lät skruvat. Något så vagt som att suga i sig luft regelbundet. Men pappa verkade förstå precis, och det skulle nog jag också ha gjort om jag hade haft kontrollen.

Jag kryper till mitt rum och sjunker ner på sängen. Plockar fram den urklippta dödsannonsen som jag hämtat från dens lilla piedestal nere i hallen. Jag rullar ihop på sängen.
Det är som att jag inte kan stå längre. Något får taket att sjunka mot golvet.

Med täcket tajt virat om kroppen känns det en aning bättre, mer avslappnat. Men sorgens tunga klor finns fortfarande där. River under huden.

Jag läser annonsen om och om igen. Tårarna gör kinderna lika heta som våta men jag verkar ändå kunna läsa orden. Ögonen låser sig vid dikten, ögnar igenom de små exakta tidningsraderna gång på gång.

Det är så plågsamt konkret. Så äkta. Nu finns det verkligen ingen annan väg ut. Jag står kedjad vid en återvändsgränd. Bara så abstrakta saker som poesi kan få en att fatta vad känslorna menar.

Din måne, min sol
Som natt och dag
I gråt natten är rik
Kivt tröngi
Klätt i död

Den vacker. Samtidigt så otroligt abstrakt. Den ger liv åt mina vildaste känslor.
Men någonting med den känns inte riktigt rätt.

Den fjärde raden slår fortfarande snett i mig. Gnager på ett annat lite trubbigare sätt när de andra orden istället spetsar mig rakt igenom, får mig att blöda för dem.
Men inte fjärde raden. Den betyder egentligen ingenting.

Kivt tröngi.

Det är lite för abstrakt. För konstigt och oriktigt för att få allt att flyta ihop. Det är ren rappakalja. Orden finns inte ens. En poet bryr sig för mycket om sitt verk för att lämna en ofullständig rad bara sådär.

Jag läser dikten en gång till. Bokstävernas bläck verkar färga av sig på näthinnan.

Till slut är det enda jag ser bokstav efter bokstav som byter plats med varandra. Ett N som följer upp ett A. Orden saknar plötsligt betydelse. Dansar runt på näthinnan och byter partners med varandra för att bjuda upp till nästa dans. Och plötsligt förstår jag.

Plötsligt ser jag det jag inte såg förut. Vad det egentligen är. Det är ingen dikt. Orden är maskerade för att kunna betyda någonting annat. Världen skulle kunna stå stilla där utanför när jag inser att jag har knäckt koden. Det är ingen dikt i en dödsannons. Det är ett anagram.

Jag hämtar penna och ett block. Skriver ner hela dikten igen med stora bokstäver och sedan en renskriven version av den nya betydelsen.

Det är tydligt att det här inte är någon vacker dikt. Det är ett hot förklätt till hjärtesorg. Rummet känns med ens kallare. Blodet fryser i kroppen. Det skulle kunna växa iskristaller längs väggarna.

Tecknet har funnits mitt framför mina ögon hela tiden. Inte bara mina, framför hela Forsåkras ögon. Det har stått i självaste dagstidningen och ingen har ens lyft ett ögonbryn.

Något vasst skär mellan revbenen när jag tittar ner på den nya dödsannonsen. Samma bokstäver. Nya meningar. Version två får mig att både börja gråta och tappa andan på samma gång.

När klockan slår midnatt
möt mig vid tågstationen
Hon är inte riktigt död.