En Sista Sommar (Färdigskriven)

Kapitel 71 - Paula

Det är en maskerad. Pupillerna är linser och elden är ett hologram. Dagens teknik är underskattad.

Men det förklarar inte avsaknaden av spegelbilden i glaset eller det faktum att jag sköt henne två gånger utan att hon fick en skråma. I alla fall inte en skråma som påverkade henne. Om det här inte är på riktigt, vad är då på riktigt? Jag kanske inte ens finns. Om hon finns betyder det att Nicoline inte behöver vara borta? Nicoline lever. Det enda jag behöver göra är att vakna.
Eller hitta ut.

Jag nyper mig i armen och trasslar fram sleven. Precis då kommer ett eldklot flygande mot mig. Snabbare än jag trodde att jag kunde reagera duckar jag och hör hur skåpluckorna fräter till bakom nacken när de fattar eld. Jag hinner inte resa mig upp förrän det kommer en till.

"Du har kommit för nära. Och den som kommer för nära elden bränner sig. Det är bara enkel biologi."

Lågorna i händerna har flammat upp rejält. Hon håller i två stora varsina eldkvastar. Glöden från dem får hennes hud att skimra i gult, och plötsligt går det upp för mig vem Kevin smsade med. Det var hon. Han har haft kontakt med den här kvinnan hela tiden.

Tripple cherry är samma person som står framför mig med nattsvarta ögon och brinnande eldkvastar i händerna. Tripple cherry. Tre körsbär. Tre körsbär med varsin stjälk bildar tillsammans tre sexor.

666.

Djävulens tal.

Nicoline har blivit kidnappad av djävulen.

Kloten slungas mot mig en efter en och jag tvingas ducka och hoppa undan. Ryggen viker sig konstant åt olika håll. Hon ger mig ingen chans att räta upp mig. Ena handen nyper tag i bordskanten i ett försök att använda bordet som skydd. Trä mot eld. Underläget är pinsamt.

Hon rör sig närmare och kastar ännu ett brinnande klot mot mig. Jag glider under bordsskivan och kommer ut på andra sidan.

En till brandgul tuss sätter eld på pizzakartongerna som fräser bredvid mig. Jag drämmer träsleven mot hennes panna. Hon stönar till. Om det ger någon effekt återstår att se.

Jag slår till med sleven igen i tinningen, hoppas att hon ska tappa medvetandet.

Ögonlocken fladdrar till. Det är så konstigt att se hud sluta sig över två blänkande svarta hål. Runtomkring börjar föremål i trä och husdelar att fatta eld allt intensivare. Med en sur och frätande klump i halsen inser jag att jag måste ut. Jag måste härifrån och Nicoline kommer att brinna ner igen. För andra gången.

Tårarna hotar att sudda ut mitt synfält när jag tänker på begravningen som aldrig kommer att bli av. Eller rättare sagt den rosenprydda kistan i kyrkan som kommer att vara tom sånär som på kudden där inget huvud kommer att vila.

Blicken flackar åt vänster när jag ser hur en kökslucka faller av gångjärnen. Elden sprider sig och får fort mer fäste. Skåpluckorna börjar ta fart, likaså byrålådorna och gardinerna. Tyget fladdrar nojt av eldens rörelser.

Hon skapar ett inferno. Alla papper och tidningar på köksbordet står redan i brann. Snart kommer jag att brinna inne med henne. Om djävulen över huvud taget kan brinna. Desperat trasslar jag upp filten ur ryggsäcken och hänger den runt halsen.

Av ren vana hissar jag upp remmarna till ryggsäcken samtidigt som jag störtar mot dörröppningen. Hoppar över små pyrande tussar av rött på golvet. Bakom mig hör jag hur hon rör sig. Det pyrande vinandet tyder på att hon har börjat kasta flammor omkring sig. Ännu vårdslösare den här gången. Nu verkar hon inte längre bry sig om var hon träffar. Så länge det brinner så är det bra.

Jag störtar mot dörröppningen med andan i halsen när något så varmt att det känns som is träffar ryggen. Det svider värre än tusentals synålar som pressas mot huden och jag hör hur jag flämtar till flera gånger.

På bråkdelen av en sekund drar jag ner filten och virar den tätt kring kroppen. Pressar den hårdare och hårdare mot ryggen. Ytterdörren är bara några meter bort. Jag måste dit.

Precis då flyger en glödande tuss förbi genom luften och landar på golvet i den döda kvinnans hår. Slukar det i ett nafs och söker sig vidare mot kroppen och trasmattorna.

Värmen från lågorna är farligt nära. Tryckande. Som en vägg av skållhet vattenånga. Det bildas svettdroppar på huden. Pärlor som pressas fram av trycket, nästan som diamanter.

Hjärtat bankar så hårt i bröstkorgen att det gör ont. Ryggen dunkar fortfarande och jag har ingen aning om jag har lyckats kväva elden eller inte. Från köket hörs fotsteg närma sig. Temperaturen verkar stiga ju närmare hon kommer. Jag lyfter träsleven och kastar den mot fönsterrutan i hallen. En inglasad glugg mot friheten. Jag måste krossa den.

Sleven studsar tillbaka med ett klonk. Jag plockar upp den igen och slår den mot rutan. Gång på gång. Den studsar tillbaka i min hand några gånger ända tills en spricka hackigt börjar växa genom glaset. Som en blixt som bryter fram mellan molnen på en mörk himmel. Jag drämmer till igen, hårdare och hårdare för varje slag.

Glaset buktar utåt innan det ger vika. Desperat slår jag sleven några omgångar till mot det nu sköra glaset. Det måste spricka lite till.

Jag duckar för ett till eldklot som kommer farande. Kvinnan står retsamt i dörröppningen till köket med siktet inställt på mig. Blicken verkar söka efter något. Hon leker med mig. Det slår mig att om jag lyckas komma ut så kommer hon bara att följa efter.

Det säkert sextonde slaget jämnar ut hålet så att det skulle vara stort nog för en hare att hoppa genom. Jag har ingen aning om vad hon planerar eller om hon fortfarande står kvar vid sin dörröppning. Det enda som skriker inuti tankarna är att jag måste ut.

Hjärtat smattrar, drar ihop sig i korta snabba slag mot revbenen som en kulspruta. Lika mycket som de sprakande lågorna runt omkring. Då ser jag hur tapeterna fattar eld. I nästa stund fräser det till bakom mig och ryggsäcken kastar plötsligt gnistor.

Jag vänder ryggen till och trycker mig ut med ryggsäcken först genom glaset. Trycker ner huvudet mot bröstet så hårt att hakan gör ont mot bröstbenet. Det stramar i nacken.

Vid de brinnande gardinerna ser jag en smäcker kvinnokropp stå helt opåverkad mitt i eldens hetta. Flätan som en grå låga själv. Elden på golvet och väggarna har inte spritt sig så mycket än men det är alldeles för dumt att stanna kvar. Snart kommer allt att brinna.

Vassa taggar av glas river mig i skinnet. Med en hisnande blandning av fascination och kall skräck känner jag hur jag flyger öppet genom luften. Jag skulle kunna vara viktlös.

Det varar bara några sekunder men det skulle kunna hålla på en evighet. För ett ögonblick är det som om varken skärvorna eller elden runt omkring mig existerar längre.

Sedan känner jag hur jag dunsar ner i gräset med ryggsäcken först, tätt följd av rumpan. Smällen efter dunsen får det att svida och en pulserande värk växer längs ryggraden.

Jag måste härifrån.

---

Hejsan!

Ett till kapitel ute! :)

Så vad tycker du såhär långt då? Tror du verkligen att det är djävulen som har kidnappat henne? Tror du verkligen att djävulen finns i stugan?

Dela dina tankar och funderingar med mig, framförallt om karaktärerna eller gissningar på vad du tror kommer hända. Det är alltid så roligt att höra!!

Nu måste jag duscha. Äckelvarning men jag är grymt svettig och har stretchat framför datorn samtidigt som jag skrev. Kallas multitasking ;)

Ha det bäst!

//Mica