En Sista Sommar (Färdigskriven)

Kapitel 55 - Paula

Mjuka läppar smeker min hud. Jag ligger alldeles stilla och väntar på att efterdyningarna ska komma.

Ett vitt täcke precis som på hotell vilar över bar hud. Någonting kittlar mig på halsen och jag ler när två varma fingrar smeker mig på samma ställe. Ett bubbligt fnitter väcks till liv av det lätta kittlandet. Kroppen känns varm som eld.

I nästa stund klämmer en fasansfull smärta genom kroppen. Tunn som en nål och vass som en värja. Om och om igen går den lös på mitt armveck.

Ett ihåligt läte skriar genom huvudet. Inte ens när jag pressar händerna mot huvudet och gräver in fingrarna bakom öronen vill det ge med sig. Någon drar ner ena armen så långt att det känns som om den faller genom golvet och smeker nyckelbenet igen.

Oljudet är kvar. Det ringer som ett larm, gällt och oavbrutet innanför pannan. Kroppen rör sig oroligt under täcket medan den fria handen försöker trycka kudden mot öronen. Jag undrar om Kevin hör det skarpa oljudet han också.

Kroppen dunkar och ömmar. Den vassa nålen rispar mot huden. Den här gången hinner den inte trycka sig in förrän jag slår upp ögonen. Framför mig ser jag bara en sak. Någonting fel. Väldigt fel.

Händerna får inte riktigt grepp om kudden bakom huvudet. Hjärtslagen slår enstämmigt som en enda gigantisk trumma.

Det tar ett tag innan ögonen vänjer sig vid taket ovanför. Rosa prickar dansar mot den vita färgen. Det verkar regna in. Gröna vattendroppar mot det rosa leker i luften. 

I nästa stund snurrar allt runt som i en karusell och kroppen gör sig redo att spy. Magen drar ihop sig och musklerna spänns innan de pumpar in och ut. Jag mår illa. Munnen är alldeles torr. Som om jag tuggat på sandpapper hela natten.

Tänderna har domnat bort. Jag kan i alla fall inte känna dem. Som om de försvunnit, eller smält. Förskräckt flyger en hand upp för att känna efter men hjärtat lugnar sig när fingertopparna krockar med en välbekant spetsig emaljbit.

Kevin sitter på täcket framför mig. Med en spruta i handen.

När han märker att jag är vaken svär han tyst.
Han verkar tveksam. Ögonen dras hela tiden mot dörren.
Trots mitt omtöcknade, nyvakna tillstånd är jag inte så dum att jag inte förstår vad som är på väg att hända.

Första impulsen är att rulla undan men jag tvingar mig själv att hålla mig lugn. Han sitter på mitt ben. Jag skulle inte komma långt.
Istället andas jag djupt in genom näsan och tittar på honom.

Han har blicken fokuserad på mitt armveck och ser minst lika nyvaken ut själv. Med en silverpåse i ena handen skakar han på sprutan som om han ville att innehållet i behållaren skulle blanda sig.
Jag tillåter mig att le och känner hur leendet växer.

"Du har ingen aning om hur man gör, eller hur?"

Kevin tittar upp. Lika skrämd som en ertappad räv i en rävsax. Sprutan ser bara dum ut i handen. Som om en skräddare förväxlat sin nål med en hammare. Sedan sneglar han på sprutan och armvecket.

"Du har inte den blekaste aning." pressar jag.

Jag försöker att inte se de såriga strecken och ilsket röda prickarna på underarmen. Undrar hur mycket han klämt in egentligen, eller om det bara ser värre ut än vad det är.
Jag testar att dra ihop fingrarna. Båda händerna formar en liten knytnäve som jag sedan låter slappna av. Lederna fungerar i alla fall som de ska.

"Res dig så behöver ingen veta något och du kan åka till London utan att ha polisen på halsen."

Kevin rycker till och möter min blick. Det är en morot, jag måste ha något att locka med. Helst av allt hoppas jag att han får betala dyrt för vad han har gjort men en hämnd får jag planera ut senare. Jag möter hans blick och undviker att kolla på sprutans nål.

"Vad artigt av dig som drogar dina gäster. Vad får dig att använda sådana medel? De flesta som gör det brukar sluta upp hos polisen."

Frågan besvaras med tystnad. En tankfull tystnad. Jag känner hur han skiftar vikten och hur det sjunger i magen när mina ben plötsligt kan andas igen.

"Om du hittar dem kommer de att döda mig."

Det låter mer som ett inövat försvar. Den här gången hittar han inte riktigt känslan. Orden låter sluddriga och oartikulerade. Han håller fortfarande i sprutan.

"Vilka kommer att döda dig?"

Han förblir tyst. Ögonen söker sig runt i rummet. Jag upptäcker hur han grabbar tag i en kudde och sätter upp underarmen som sköld när han svingar den mot mig.

Resten av kroppen handlar på ren instinkt. Vänstra handen skjuter upp där den kan göra mest skada. En ovan person skulle få sig livets chock.

Mjukt men fortfarande tillräckligt hårt nyper jag till med båda händerna om hans hals.
Han spärrar upp ögonen, stelnar till och jag känner hur han försöker hosta efter luft.

Jag slår till honom i magen. Inte heller särskilt kraftfullt, men tillräckligt för att skapa chock. Kevin flämtar till och håller sig för magen. Sprutan ramlar ner på golvet bredvid oss med ett skramlande läte. Innan han börjar famla efter både den och mina armar har jag redan rest mig upp.

Jag håller kudden framför ansiktet och trycker ner den mot honom samtidigt som jag sjunker ner på huk. Trycker tyget mot hans mun och ser honom djupt i de där lavendelögonen.

"Om du säger ett enda ord om det här, om mig eller vad jag håller på med, till någon lovar jag att jag kommer att berätta för polisen exakt vad du har gjort idag. Och då blir det ingen resa till London."

Jag stirrar på honom för att låta varje ord sjunka in. För att visa hur mycket jag menar det. Han kvider till under kudden och flackar lite med blicken men viker annars inte undan en tum. Under tiden söker jag efter mobilen.

Ögonen studsar mot väggarna, letar vid varje byrå och varje möbel.
Bara han inte har den i fickan.

Ögonen fortsätter att söka av rummets landskap. Som en radar, hör jag vår lärares röst eka inuti huvudet.

Börja med helheten. Finn sedan detaljerna.

Inne i köket är vattenkokaren fortfarande på och den lilla lampan lyser ilsket röd. Badrumsdörren är stängd och dörren till balkongen likaså. Till slut återvänder blicken till hallen där den hittar något.

Den ligger på byrån. Den ljusbruna som står i hallen framför bomberjackan som hänger på en krok. I en enda rörelse reser jag mig upp, släpper kudden och störtar mot byrån.

Telefonen glider enkelt mellan fingrarna när jag får grepp om den. När Kevin får syn på mitt sikte störtar han upp på fötter och snubblar över sprutan på golvet.

"Fan ta dig! Ge tillbaka den där!"

Hans ord skjuter som pilar i ryggen. Jag hoppar i skorna utan att knyta dem, rycker båda jackorna från kroken i bara farten och trycker upp dörren samtidigt som jag kastar mig genom det öppna utrymmet.

Fotstegen ekar mot taket när jag springer nerför trapporna i trapphuset med Kevins grova svordomar som bakgrundsmusik i öronen.

~~~

Dundunduuun!

Kommer hon att hinna undan? Vad kommer Kevin att göra? Du borde veta vid det här laget att jag inte drar mig för att vara elak mot mina karaktärer hehe ;)

Så vad tyckte du? Var kapitlet bra? Eller var det enda du kunde tänka på strypta hästar genom hela texten?

Tell mi, jag vill veta!

Ha en fin dag!

If everything goes vile just pose and smile

Mica