En Sista Sommar (Färdigskriven)

Kapitel 68 - Paula

Kvinnans kropp svarar med att sjunka ner lite till varje gång jag rör mig men jag tror inte att hon är medveten om det längre.

Den orörliga tyngden påminner mig hela tiden om att hon inte längre lever. Viskar i mitt öra att jag har ett lik på ryggen. Inte ett särskilt litet ett heller. Likaså andedräkten som inte längre flåsar i örat. Jag förvånas över hur mycket en mänsklig kropp kan väga.

Jag drar in ny luft i lungorna och känner hennes huvud mot min nacke när bröstkorgen vidgar sig och sjunker ihop under mig. En bit framför står mannen och kvinnan.

Jag börjar försiktigt röra armen längs mattan. Söker längs golvet utmed min egen kropp. Jag måste få loss pistolen under mig. Jag tappade den i fallet.

Handen gräver sig ner mot mellangärdet. Fingrarna är som små tunna ormar som alla jobbar till mitt förfogande. Redo att slingra sig in och gripa tag i något. Mannen väger på fötterna och tittar oroligt på kvinnan vid källardörren. En armslängd ifrån mig på golvet upptäcker jag fickkniven.

"Förskrivnings licenserna är borta."

Hon snor runt. Min haka sjunker ner till golvet igen. Hon verkar upprörd. Händerna öppnas och spänns som om hon ständigt behöver något att pilla med. Magen skjuter lätt utåt och inåt.

Jag tillåter mig själv att lyfta på höften och drar med handen längs midjan. Söker tills jag når min vänstra sida och där är den. Kroppen fylls på med ny luft när jag känner skaftet i min klibbiga hand.

"Leta runt lite. De måste vara här." svarar hon.

Mannen går in i köket. Först ser jag honom lyfta på buntar av gamla papper och kartonger på köksbordet. Sedan försvinner han längre in mot köksbänken till.

Jag kramar om pistolskaftet och börjar långsamt föra handen framåt, samtidigt som kvinnan vänder sig om. Hon ler. Med förvånansvärt raka tänder. Vackra. Den grå flätan dinglar mot ryggen.

"Så du tror att du kan skjuta."

Hon ser på mig med en nästan nöjd blick. De kanelbruna ögonen lyser. Pulsen slår dubbla slag. Jag håller pistolen nära. Både klämd i handen och skyddad under kroppen. Hur kan alla känna till hur dåligt jag skjuter? Kevin måste ha skvallrat.

Nästan som om den var en sköld kryper jag in under kroppen ovanpå mig. Jag måste ta mig härifrån och det fort. Bara det att jag måste hitta Nicoline först. Då slår det mig. Insikten klöser i skinnet. Lika starkt som om någon hällde en hink med kallt vatten över kroppen. Efter kylan kommer den där brännande hettan.

Hon kanske inte ens är här.

Med en vass fasa upptäcker jag kniven i kvinnans bälte. Det är en dolk. Dubbelt så lång som min lilla fickkniv som jag fortfarande inte fått tag på. Även fast jag borde känna mig i överläge, den som tar med ett skjutvapen till en närstrid brukar vara den som har övertaget. Men ändå känner jag mig inte alls i en god position. Trasmattan får golvet att kännas något sånär behagligt.

Jag rycker till. En duns följt av ett väldigt skramlande ekar från köket. Varje sena i kroppen verkar spännas för att sedan stelna. Golvbrädorna knakar framför mig och jag ser hur den gråhåriga kvinnan med raska steg kliver över till köket för att ta reda på vad som hänt. Munnen är en spänd linje mellan hennes kinder. Nästa sekund hör jag ännu en smäll.

"Vad håller du på med?"

Någon stönar och sedan hörs en djup röst.

"Det var inte jag."

"Varför ligger kastrullerna på golvet då?"

Det blir tyst en stund.

"Jag vet inte."