En Sista Sommar (Färdigskriven)

Kapitel 58 - Paula

Det svåra är ryggsäcken. Den kommer att verka konstig för honom.

Det borde räcka att säga att jag ska sova över hos Linnea men vanligtvis brukar jag tala om sådant för honom innan. Samtidigt är hon det närmsta ett moderligt stöd jag har. Han borde förstå mina behov.

Jag hissar upp ryggsäcken på axlarna och tar longboarden under armen. I köket sitter pappa och ser sorgligt ensam ut i väntan på Lucas. Från hans sida klingar det från ett lika ensamt vinglas medan det enda jag kan tänka på denna fredagskväll är ond bråd död.

Brädan vickar till mot höften som för att be mig snabba på. Inget transporterar mig så lätt fram som den. Ibland undrar jag om det är den som är menad att vara min livspartner.

Det suger till i magen av nervositet när jag kliver ner i hallen. Allt känns med ens tjugo gånger svårare. Det verkade så lätt i teorin, och nu så svårt i praktiken. Bara smyga ut och sedan iväg. Det borde vara lätt. Ändå så är det inte det.

Under loppet av ett ögonblick tillåter jag mig att blunda och drar ett djupt andetag långt ner i lungorna. Rensar undan stressen, oron och rädslan likt löv som krattas undan i en trädgård på hösten tills bara det gröna gräset finns kvar som lysande strån. Tvingar de dåliga känslorna att försvinna, jagar bort de från mitt medvetande eller i alla fall från de ställen där jag aktivt tänker på dem.

Pappa har roligt i sin väntan. Det hörs. Han skrattar och lyssnar på gammal rockmusik. Rolling stones. Den tydliga basen till Paint it black spelar i högtalarna.

Jag sjunker ner bakom en av hans stora flyttlådor och lyssnar. För osäker för att våga titta fram. Han rör sig där inne. Skrattar och dricker vin med sig själv.

Jag tassar ner i källaren när pappa är i andra änden av köket.

Repet går enkelt att hitta. Jag kan ostört rota fram ett ljusblått, hyfsat tjockt snöre på lite mer än en meter. För säkerhets skull tar jag en till. Där nere bland förvaringsboxar och damm hittar jag också en säkerhetskrok som jag plockar med mig.

Uppe vid källardörren lyssnar jag noga efter varje ljud för att kunna lokalisera vart han har tagit vägen härnäst. Han måste sitta ner för jag kan bara höra enkla visslingar till musiken och stundvis några djupa andetag. Lite uttråkad är han i alla fall, och så småningom kanske lite distraherad av vinet.

Jag gläntar lätt på dörren och kikar genom springan. Någonstans är jag fånigt rädd för att han ska titta hit och upptäcka ett stort öga i springan.

Jag förlitar mig på hörseln. Det är lättare att höra än att se. Efter en stund hörs dunkandet av steg som rör sig uppför trappan.

Snabbt smiter jag ut i hallen. Regnjackan hänger på en krok tillsammans med alla andra ytterkläder. Jag nyper mig i armen. En smula stolt över mig själv trots allt även om jag förmodligen är ganska dålig på sådant här.

Nu är det dags.

Insikten får det att kittla i magen. Hallen är inte stor. En liten fyrkant som mest är till för att hindra folk från att trampa in i resten av huset utan att ta av sig skorna. Jag går fram till dörren med handen svävande ovanför handtaget innan jag ångrar mig. Om jag sticker nu kommer pappa ändå att undra vart jag har tagit vägen.

Tyst väntar jag på att han ska komma tillbaka. Efter drygt två minuter hörs fotstegen i trappan igen medan jag står rakryggad rätt upp och ner i badrummet och fingrar på flärpen till ryggsäcken. Jag låter honom sätta sig på sin stol och ta upp nynnandet av sin sång.

I see a red door and I want it painted black...

Med osnörda skosnören som slingrar sig längs golvet går jag fram till öppningen som leder till köket. Pappa tittar direkt upp och tystnar från sitt sing along med Rolling Stones. Han ser förvånad ut.

Jag harklar mig.

"Jag skulle behöva gå till Linnea. Det skulle vara skönt att få prata. Med någon som är kvinna."

Pappa ser på mig, fortfarande lika förvånad. Han är uppklädd och fin i kavaj, vit skjorta och en havsblå slips som matchar hans ögon. Doften från Aftershaven är ännu starkare nu på nära håll.

Sedan skakar han på huvudet, går fram till mig och lägger sina stora händer på mina axlar. Jag gör en ansats att dra mig ur men han drar mig tillbaka.

"Du ska ingenstans, hörrudu unga dam."

Han möter min blick med sådan exakthet. En liten vridning av nacken, oron som fortfarande speglas i de slipsmatchande ögonen.

"Men jag..."

Han avbryter mig på en gång.

"Du har varit med om något förfärligt. Du måste vila. Det är allvarligt Paula. Han drogade dig. Du kan inte springa iväg till Linnea som om ingenting har hänt bara en dag senare. En bit av ruset kan fortfarande finnas kvar."

Jag motstår impulsen att knipa ihop ögonen. Tillsammans listade jag och pappa ut att det troligtvis var cannabis Kevin hade gömt undan i sitt kök men nu biter det initiativet mig i svansen.

"Försökte." påpekar jag även om jag vet att det är lönlöst. "Han försökte droga mig men sög på det. Ruset är definitivt borta, det vet både jag och du."

Jag gör mitt bästa för att inte blänga på honom. Kniper ihop läpparna och ser istället uppriktigt beslutsam ut.

"Vi behöver faktiskt prata. Om tjejgrejer du vet."

Jag drar in kall luft genom näsan och biter mig i tungspetsen innan de giftiga orden kommer.

"Sådant som inte du förstår."

En fnysning kommer från pappa. Han lyssnar inte. Inte alls.

"Det är märkligt för du har aldrig behövt prata om så kallade tjejgrejer förut."

Han styr mig genom en helomvändning med hjälp av axlarna och börjar skjuta min protesterande kropp uppför trappan. Motvilligt börjar benen röra sig framåt och uppåt.

"Du stannar hemma. Det verkar som om jag får ringa Lucas och säga att vi tillbringar kvällen hemma istället."

Det är som att pappa börjar använda ögonen så fort han har pratat färdigt. Först då får han syn på ryggsäcken på min rygg och longboarden i min hand. Jag hade hoppats att han inte skulle märka något.

"Vad har du i väskan?" frågar han. "Och varför håller du i brädan?"

Jag rycker på axlarna.

"Det vanliga. Pyjamas, hygienartiklar. Den här gången dator och böcker om du absolut måste veta."

"Hmm."

Det låter som en grymtning. Pappa hostar till bakom mig och styr in mig på mitt rum innan han stoppar ner mig i sängen, bokstavligt, och stänger dörren.

---

Tjo!

Nästa person som försöker smita ut haha! Kommer hon att nöja sig och stanna i sängen som hennes pappa vill? Det vore ganska tråkigt eller hur? ;)
Svaret kommer i nästa kapitel :)

Nåväl, vad tyckte du? Jag skulle säga att vi precis har klivit in i upploppet, slutspurten, nu. Det är inte långt kvar och det sista som återstår kommer att vara rafflande läsning hela vägen rakt igenom. Inga andningspauser här inte haha! Med en liten tvist gömd någonstans. Jag tänker inte berätta vad men jag kan faktiskt säga att jag är 99% säker på att det kommer att komma som en överraskning. För att inte säga 101%.

Det du!

Ha det bäst nu!

If everything goes vile just pose and smile!

Mica