En Sista Sommar (Färdigskriven)

Kapitel 17

Med blicken fastnaglad mot fönsterblecket stirrar jag mot platsen där kvinnan nyss stod medan hundratals spadar gröper ett djupt hål i min kropp. Ett hål som snart fylls av kvävande fasa. Ångorna av bensin verkar ha stått emot askan. Jag kan fortfarande känna de lika tydligt som om de snirklade framför mig.

En arm leder mig fram till fönstret. Sprickorna i glaset tycks splittra sig ännu djupare. Jag pressar tänderna flera millimeter ner i tungans grova kött och tvingar undan hallucinationen.
Personen bredvid sticker en arm genom det spretiga hålet och hakar loss haspen på insidan så att rutan glider upp.

"Dags att klättra." viskar hon.

Jag stirrar hål i den så välbekanta städskrubben och tar två steg bakåt. Men jag hinner inte ens halvvägs förrän två händer tynger ner axlarna.

"Hämta hennes gula anteckningsblock." mumlar hon igen men varje ord är glasklart.

En svag doft av deodorant kittlar näsan. För rädd för att vägra stirrar jag tomt genom glaset. Hjärtat skenar i förväg hundra kilometer framåt. Jag borde ha förstått. De kommer alltid att få vad de vill ha. Om inte jag berättar så kommer någon annan att göra det. På något sätt. Stumt eller med ord, ingen bryr sig.
Bara jag.

Kvinnan bakom lyfter upp mig utan förvarning. Fötterna halkar mot det gula trät. Jag kniper händerna om fönsterblecket, häver upp kroppen och glider smidigt som en orm ur hennes famn mot friheten. För första gången är det ingen som stoppar mig. Fötterna slår metodiskt i golvet på andra sidan.
Med tre snabba steg är jag framme vid dörren. Av någon anledning har jag börjat smyga igen. Precis innan jag har slunkit igenom sköljer en skugga över utrymmet. Ur ögonvrån uppfattar jag en svart gestalt följa samma väg in som jag.
Såklart.

---

Köket är lika öde som natten då jag smög ut. Med den detaljen att det känns mer öde nu utan bruset från teven. Tyst tar jag mig från hallen till mammas och pappas rum på övervåningen. Att fly med ett överliggande hot från pistolpipor i ryggen lovar inget vidare. Det måste finnas ett annat sätt.
Försiktigt viker jag av mot Robins rum.

Små bondgårdsdjur i plast och egensydda dockkläder dekorerar golvet som en bucklig matta.
Ett leende pryder läpparna vid åsynen. Det är rätt gulligt. Min lillebror är femton men är ändå inte rädd för att fortsätta leka.
Det rosa påslakanet får det att vrida sig i magen. Hemlängtan. Vilken längtan som helst egentligen. Elias har sitt vanliga i liv, med kompisar, skola och obetydliga samtalsämnen. Jag har ingenting. Utom Kevin, och kanske har jag inte ens honom inom en snar framtid.

En vit höna stirrar på mig från skrivbordet. Kolsvarta ögon. Små som prickar. Så obetydliga.
Innan jag vet ordet av flyger ena armen ut och plötsligt har jag en legogubbe i handen.
Jag stirrar på honom som om ödet just lekt en mycket allvarlig lek med mig. Batman kände till sina rädslor. Drog de runt sig och bar det som en krona. Jag ser ner på mina nakna fötter och stoppar ner honom i behån, innan jag tyst kilar vidare in till mammas rum.

---

Ett gult anteckningsblock.

Jag vet precis vilket. Mammas block där hon skriver ner alla sina idéer, skisser på vad hon vill göra och hur hon ska göra det. De är ofullständiga och vissa till och med lite galna men om det är henne de vill åt så har de träffat precis mitt i prick. Det gnager under naveln. Hur kan de känna till det?

Tyngden vilar under fötterna. Jag står bredbent framför den stora dubbelsängen för att slippa tänka på att hålla balansen. Jag är väl medveten om att sekunderna går men den nya friheten får mig att stanna av. Hur kan jag vända den här situationen till min fördel? Jag är äntligen både ensam och obehindrad. Jag kan göra precis vad jag vill.
Den blandade doften av damm och nytvättade lakan får ögonen att tåras. Jag önskar att de var här. Jag saknar de så mycket. Om bara...