En Sista Sommar (Färdigskriven)

Kapitel 19

Plankorna känns kalla. Jag rullar tillbaka till den mänskliga form min kropp värmt upp. Hungern som lurar i magen känns djupare än en tom brunn mitt i öknen. En valkig hand rycker vårdslöst upp mig från det skiftande golvet. Kevin rullar runt i sömnen och sprätter bakåt när han slår upp ögonen.

"Här! Ta mig!" vrålar han och kastar sig mot en bred överkropp som mer liknar en vägg.

Gestalten gör ingen ansats för att fånga upp honom och han störtar istället hopplöst tillbaka mot golvet. En kille med flottigt brunt hår släpar honom därifrån. Solkatten från en kniv vid bältet får mig att sätta handen för ansiktet. Ett tydligt misstag när dörren slår igen och de visar sig vara borta. Samma munkavle trycks mot min mun, nu full av saliv, spänns över övre halvan av ansiktet.
På något sätt känner jag mig lite lugnare nu efter gårdagens samtal.

---

Trappan känns alltid lika lång och svindlande, nästan vinglig, men armarna från någon annan håller mig hårt och stadigt. Jag snubblar halvt över tröskeln när de föser in mig i rummet. Jag känner igen det. Det luktar av damm och något surt, svettigt, som irriterar luftvägarna.
En hand trycker ner mig på en stol.

"Du ljög."

Erik. Min förhörskompis. Min lekkamrat som han skulle kalla det men nu finns ingenting av den mjuka, vänliga rösten kvar. Rösten slår genom luften som ett piskrapp. Så olikt vår förra gång tillsammans men någonting i den är fortfarande detsamma. Kanske det lugna i en papparöst. 

"Sa jag inte att jag skulle upptäcka dina lögner dumma flicka."

Jag märker att jag skakar. Som om han läste mina tankar lika enkelt som i en öppen bok i sin famn, går han vidare.

"Du tror att jag har kommit på det först nu, eller hur? Jag förstod det i samma stund lögnen lämnade dina hungriga små flickläppar."

En iskall tystnad sprider sig. Han måste ha beordrat någonting för plötsligt rör sig fotsteg från en annan riktning över golvet. Det bränner till över ryggraden. Smärtan skriar uppåt kota för kota. Slaget svider men jag kan inte avgöra från vad. I nästa stund tränger ljummen metall mot huden. Vid underarmen. Genom huden. Skriket studsar mot munkavlen. Fötterna sparkar mot stolsbenen men med enda effekt en bultande smärta i vardera tå. Händerna rör sig panikartat uppför stolsryggen. Flisor sticker i såret. Det är inte djupt men jag slår vad om att det kommer lämna ett mindre ärr efter sig. Som om jag har skurit mig. En tanke blixtrar genom mina omtöcknade sinnen. Den enda klara på flera mils avstånd.
De har precis skaffat sig något att skylla på.

Armen svider. Jag känner det heta blodet pulsera ut ur såret. En klösande känsla lurar alldeles intill, som om en katt gått lös på det. Genast är någon där med ett papper. Torkar upp det värsta, men jag känner fortfarande varmt och kladdigt blod under huden.

"Hoppas att du har lärt dig något."

Han gör en konstpaus. Förmodligen för att klä upp sig i ett brett flin som jag ändå inte kan se.

"Ljug aldrig för en jurist."

Såret ömmar tydligare ju längre tid som passerar. Det känns som om jag befinner mig en hårsmån från att tuppa av helt och hållet. Huvudet snurrar i otakt till ett enträget pip som bara ökar i styrka. Till råga på allt nafsar magen fortfarande aggressivt efter mat den mycket väl vet att den inte kommer att få.

"Du har familjehemligheter." 

Hans steg rör sig närmare.

"Familjehemligheter som angår oss. Vem är din mor?"