En Sista Sommar (Färdigskriven)

Kapitel 8 - Paula

Pappa är hemma när jag sliter upp dörren. Det hörs hur någon rör sig i vardagsrummet. Sedan verkar också han höra mina steg. Han tittar på dörrmattan när jag kliver in.

"Du är sen. Jag har redan ätit."

Jag skrapar av skosulorna mot dörrmattan och snor av mig jackan.

"Jag vet."

"Inte hungrig? Det står mat på diskbänken i alla fall."

Jag slänger iväg ett kort okej till svar men gör tvärt emot vad han säger. När jag kommer till köket gör jag två mackor med ost och paprika och slår ihop dem på mitten.
Det får vara min middag tills vidare.

Medan pappa fortsätter att göra vad han nu håller på med smiter jag upp på mitt rum och slänger ryggsäcken på sängen. Hela kroppen är i uppror. Jag andas syra som långsamt fräter sönder lungorna inifrån.

Det har redan hunnit skymma utomhus. En tunn gul rand svävar ovanför trädtopparna och höghusen. Ger de en gyllene änglaaura. Nicoline var alltid avundsjuk på min utsikt. Enligt henne fick jag det bästa av två världar. Både stad och skog. Även fast jag inte skulle säga att det är så mycket till skog här utanför.

Jag fiskar upp telefonen och ringer hennes mamma. Hon svarar efter första signalen.

"Hejsan Paula."

Rösten låter trött men glad. Som om hon tagit kväll och precis ska sätta på en film.

"Hallå." svarar jag, noga med att inte säga hej.

"Har du blivit något klokare?"

"Nja nej."

Jag viftar bort hennes fråga med handen men kommer genast på att hon ju inte kan se vad jag gör. Jag är inte något klokare än men kommer att vara det snart.

"Du jag har en fråga."

Jag väntar. Släpper inte iväg frågan på en gång.

"Jaha?"

"Vad heter Kevins föräldrar?"

Det blir tyst en stund.

"Kevin?" svarar hon.

Det låter främmande och annorlunda som om det gick upp för henne precis nu att det är ett namn.
Jag sväljer tyst. Så...
Rättar till tröjan. Pillar på ena hölsan till byxorna med den fria handen. Så Nicoline berättade aldrig om Kevin. Det var en hemlighet och nu är den borta med henne.
På andra sidan hör jag hur Liselott andas.

"Vem är Kevin?"

Mina ögon pendlar genom rummet. Den här gången är jag tacksam för att hon inte ser.

"Ingen." svarar jag.

Och sedan när jag inser hur dumt och misstänkt det låter bestämmer jag mig för att fylla ut.

"En kompis bara."

"Jaha, var det något mer du ville?"

Jag skakar på huvudet.

"Nej. Tack. Det var allt. Hej då."

Samtalet avslutas och jag står där med telefonen i handen. Skenet från displayen får mig att hela tiden dra blicken mot bakgrundsbilden. Min fasters hund, en collie blandras med tungan hängande utanför munnen.

Så Nicoline berättade aldrig. Hur länge var de tillsammans? Två månader? Kanske längre. Efter en vecka fick jag veta. Inte för att det är en tvångsgrej men jag skulle aldrig kunna ljuga för pappa. Tror jag.

En vass tagg av skuld sticker någonstans där jag gissar att levern sitter. Nu har jag läckt ut hennes hemlighet. Nästan i alla fall. Jag tror inte att Liselott förstod.
Det hissnar i magen när jag tänker på reaktionerna som väntar den dagen hon verkligen bestämmer sig för att berätta.

Jag sjunker ner på skrivbordsstolen. En till väg blockad. Kevin är en ensam varg i en skog full av björnar. Det känns som att jag inte vet någonting längre. Halkat tillbaka till ruta ett.

Jag drar ett djupt andetag, håller kvar luften en stund. Intalar mig att jag inte är helt ovetande. Jag vet en hel del. Jag har hennes dagbok. Jag har en knapp och en bit från någons tröja. Snart kommer det att vara tillräckligt mycket för att få henne tillbaka.

Något hårt slår mot fönstret. Hela kroppen rycker till. Hjärtat tar ett hormondrypande skutt. Min första tanke är Nicoline. Hon är tillbaka. Hon kastar en sten mot fönstret. Hon vill fråga om hon får komma in. Allt det här var bara ett skämt.

Min andra tanke är ännu dummare. Tjejen i klädaffären. Hon gillade mig trots allt och har på något mystiskt sätt fått tag på min adress.

Nyfikenheten tar överhanden när jag går fram till fönstret och skjuter upp det.
I verkligheten står det någon där som får hjärtat att sjunka. Hormonerna slutar att pumpa.

Det är samma gäng killar som fimpade i min trädgård för två dagar sedan. De fnissar i grupp och verkar prata om något jag varken förstår eller kan höra. Jag blänger på de från fönstret.

"Var jag inte tydlig nog?"

De tittar upp. De flesta förvånade. En med brunt hår som är på väg att fimpa tar ett stadigare tag om cigaretten istället.

"Sorry! Det var inte meningen."

Jag fnyser. Hur mycket är den ursäkten värd?

De börjar röra sig därifrån och vidare längs gatan. En liten del av mig undrar vad som är så spännande med just min uppfart. Varför inte någon av alla andra längs den här gatan? De ser ändå nästan precis likadana ut och det är inte som att det inte finns något att välja på.
Sedan minns jag plötsligt någonting och slår ena handen mot husväggen för att få deras uppmärksamhet.

"Vänta!"

Blicken är naglad mot deras ryggtavlor. Jag hoppas att de är tillräckligt nyktra för att höra.
Killar i grupp. Killar i mörker.
Deras siluetter skulle lika gärna kunna vara långa gorillaungar.
Ett litet ljus pilar genom kroppen när jag ser hur de vänder sig om.

"Vad vill du?" hojtar en av dem otåligt, och om jag inte inbillar mig låter det inte helt olikt en gorilla.

Jag tar ett nytt andetag. Jag känner igen kroppshållningen. Rak fast lite lätt framåtlutad mot kylan som kvällen bär med sig. Han fanns med bland de förra gången. Kanske kan det ge mig tur när jag ställer frågan som väntar på tungan.

"Känner ni Kevin?"

~~~

Hajj!

Nu är det ju sommar på riktigt! 😱
Det beror väl på var man bor men ja.

Rösta och kommentera! 🌟💕

Det är guld värt. Om du gillar storyn hör gärna av dig vad du tycker 😊

Ha det bäst

//Mica