En Sista Sommar (Färdigskriven)

Kapitel 11

Vetskapen om att inte vara ensam längre pulserar som om det var världens mest effektiva läkemedel i mina ådror. Oavsett vad som händer nu så är vi åtminstone två. Ingen av oss behöver gå igenom det här ensam längre.

Jag somnade bredvid honom igår, jag vaknar ännu närmare idag. Ljudet av hans lätta snusningar får hela kroppen att lösas upp. Knut efter knut.
Utan att riktigt tänka finner jag mina fingrar leka mellan de tjocka safirblå stråna. Paula hade rätt. Jag är nog kär. Det här är inte bara en vanlig första ögonblicket romans, om nu två månader kan kallas för ett ögonblick. Om det inte är så här det ska kännas tror jag inte att det borde kännas alls.
Varma vågor sköljer över min stela kropp och gör tillvaron lite mer uthärdlig för varje slag. Skummet som följer löser upp sig och pirrar genom huden. Något som jag inte var kapabel att känna alls för en dag sedan.

Men lycka är en kortvarig känsla. Fotsteg ekar i trappan och i nästa stund slås dörren upp. Två brunhåriga män beväpnade med varsin pistol dyker upp och ögonen fixeras vid Kevin. Jag känner inte igen de men upptäcker sedan att den ena har en kniv i bältet.
Den andra drar sina kastanjebruna fingrar över pistolryggen.
Jag kramar om Kevins hand och gömmer den bakom ryggen.

"Följ med oss smurfen." grymtar den ena. 

Kevin möter osäkert deras slutna blickar och sneglar sedan på mig. Jag följer konturen av adamsäpplet. Hur det rör sig när han sväljer.

"Jag kommer tillbaka snart." försäkrar han men låter inte särskilt övertygad.

Mannen med dolken, en som var helst han befann sig skulle dra till sig blickar tack vare det illa läkta ärret nedanför halsen, knuffar åt sig Kevin och försvinner ut genom rummet. Dörren går igen och låset klickar. Ett skarpt och obarmhärtigt läte i tystnaden som just stängt den enda vägen ut. Återigen är jag alldeles ensam utan så lite som min egen skugga att vara med.
Vilket inte skulle vara mycket att begära.

---

Inte förrän vid midnatt kommer Kevin tillbaka.
Det känns i alla fall som midnatt. Det är mörkare än vanligt och jag kan höra en uggla hoa i fjärran. Han ser trött ut och vinglar in från kraften av näven som just träffat ryggen. Håret spretar likt ett risigt fågelbo mot taket och ögonen är mörka. Men det är inte det värsta. Det värsta är den blålila skiftningen vid huden ovanför kindbenet.

"Vad har de gjort?" flämtar jag.

Genast är jag uppe på fötter och utan att tänka mig för flyger mina fingrar över hans ansiktes ömma punkt. Han ryggar undan vid beröringen, men förstår plötsligt och drar mig närmare.

"De ville att jag skulle göra en tjänst..." suckar han och vickar försiktigt på tårna som om han var rädd att de skulle trilla av på grund av rörelsen.

"Jag vägrade."

Som en streckgubbe använder sina ben låter jag mina fingrar mjukt promenera över hans arm. Sakta ritar jag cirkel efter cirkel i tyget från linnet. Han sitter alldeles stilla och betraktar sina ömma tår. Om rörelserna från mina fingrar ger den minsta lugnande effekt visar han det inte. Han bara sitter där och stirrar medan han fortsätter att ge liv åt sina tankar och upplevelser.

"Eller jag försökte vägra. När jag märkte hur högt priset var insåg jag att det var bättre att leka springpojke."

"De utnyttjar dig. Polisen kommer alltid att vara på vår sida."

Jag ritar de tröstande cirklarna lite tydligare över huden.

"Men de kommer att göra det igen och det skrämmer mig att jag är den som är först."

Jag rynkar pannan.

"Vad menar du?"

Nu ser han på mig. Han drar benen under sig och rätar på ryggen. Letar orört damm på golvplankorna som han kan rita i.

"Den gyllene regeln."

Med stadigt finger skriver han ner versalerna till varje ord.

"Det är alltid den som är kvar sist som de vill åt. Fången som de vill bryta ner. De vill bryta ner dig, Nicoline. Vad har du att ge dem?"

Han sträcker fram ena handen och drar den längs min kind. Mjukt och lätt utlöser den fyrverkerier under min hud. De lavendelblå ögonen möter mina.
Sorgliga, blå. 

"Varje gång jag ser dig ser jag den mest pålitliga, smarta och modiga personen jag känner. Du gör alltid det du känner är rätt för dig. Även om det också är det du fruktar allra mest."

Det är som att någon lindar in min såriga kropp i finaste siden. Sänker ner den i ett badkar fyllt till bredden med läckert vatten och viskar de finaste orden i mitt öra. Balsamerar in kroppsdel efter kroppsdel och tar hand om varje sårskorpa. Det är en lyxbehandling jag på senaste tiden inte ens har kunnat drömma om.
Det enda vi har, påminner jag mig.
Hans läppar smakar bensin.

Jag rycker undan som om jag bränt mig. Som om han var ett pussel försöker mina ögon att para ihop bit efter bit. Det lyxigt ljuvliga tillsammans med det märkligt illasmakande.

"Varför smakar du bensin?"

De dämpade orden låter högt i det tomma rummet. Jag kan fortfarande inte se hela bilden. Det enda mina ögon har lyckats plocka fram är några enstaka bitar i kanterna, det går inte ihop hur någon möjligtvis skulle kunna smaka giftigt bränsle.
Han drar med fingrarna precis ovanför läpparna som om han inte visste det själv. Söker efter någonting, ser rakt framför sig som om han egentligen inte kunde se någonting alls. Sedan darrar läpparna till, ögonen fixeras och hakan skälver.

"Vi åkte genom skogar och dalar. Så långt bort att till slut fanns det inte något annat än släta ängar. När vi kom fram bredde en enslig liten fotbollsplan ut sig. Gammal och rutten, säkert inte använd på åratal. De ville att jag skulle kasta brinnande bensindunkar på några bilar i närheten. Den svala elden, kallade dem det. När jag vägrade tog en av de fram en dunk ur bakluckan och skvätte dropparna på mig. De sa att de skulle skvätta mer om jag inte hjälpte till."

Han drar efter andan när minnena återvänder. Små vassa fragment som går till angrepp mot hans tysta kropp men ändå förblir allt så glasklart. Kevin fortsätter. Jag kan inte låta bli att se på det lilla hålet ovanför ögonbrynet. Ett tydligt bevis på den strikta rannskan vi båda genomlidit.

"Kylan gjorde att det kändes som vanligt vatten och det var precis lika genomskinligt, men jag var inte så dum att jag köpte det för en sekund. Snart kände jag den skarpa lukten. Den vidriga stanken av förorening."

Jag låter huvudet falla mot hans axel. Placerar handen alldeles ovanför hjärtat. Under fingrarna känns det litet och vilt. Som en tennisboll att hålla innan den slungas iväg gång på gång mot revbenen.

"Slicka inte." förmanar jag.

"Det är därför jag försöker att inte röra på mig." svarar han.

"Bensin mot huden kan ge brännskadeliknande utslag men med en riklig dos tvål och vatten brukar det gå bra."

Jag känner hur mungiporna dras upp bakom mitt öra. Långsamt, för att inte riskera att hamna på fel ställe.

"Var har du lärt dig det?"

"I skolan." svarar jag. "Jag trodde aldrig att kemilektionerna skulle bli så användbara för en samhällsvetare."

Vi försjunker i en djup tystnad. Även fast jag har känt honom i några månader nu är det lika omöjligt att sticka handen genom en betongvägg som att läsa hans tankar.
Jag kan bara hoppas att han precis som jag försöker komma på bästa möjliga sätt att ta sig härifrån. Hittills har inga av våra försök varit särskilt gynnande.