En Sista Sommar (Färdigskriven)

Kapitel 4 - Paula

Det luktar spagetti med köttfärssås när jag kommer hem. Pappa står i köket med ett förkläde med ett gäng glada och fluffiga muffinsar som mönster och ler mot mig när jag går förbi.

"Maten är klar om tio."

Jag nickar och styr direkt mot mitt rum. När dörren stängts bakom mig kastar jag mig ner på sängen. Ett långt andetag jag inte ens visste att jag hållit inne pyser ut genom strupen. Utan att tänka på någonting alls sveper jag blicken över rummet och dess väggar. Kartan på ena väggen och bilden av en leende Janis Joplin ovanför skrivbordet.

Mina fingrar drar genom bunten av papper i famnen men det får ingen vacker effekt. Inte sådär flygande som det blir av att dra i sidorna i en bok. Det är fem A4 på sin höjd och min dominoeffekt slutar efter två blad. Tummen rör sig över ena kanten till det översta pappret innan jag sorterar ut de över täcket. I skräddarställning plockar jag upp den första och läser datumet som står skrivet högst upp.

30/5

En gummisnodd snor åt runt strupen när jag läser datumet. En del av mig mår fortfarande inte bra av att läsa, även fast jag vet att det är för hennes skull.

Med nytt mod skjuter jag undan alla tankar och börjar skumma igenom texten. Den känns både överflödig och analytisk. Hon verkar ha suttit och resonerat med sig själv.

Jag tror att jag börjar bli sockerberoende. Jag måste sluta äta så mycket godis så som jag alltid gör. Men ibland känns det som att det är det enda som alltid finns där.

Sedan blir det nytt stycke och texten fortsätter att berätta om något helt annat.

Går det att älska någon mer än sig själv? Jag känner mig kär hela tiden. Inte sådär lite vackert förtjust i någon utan svällande tokigt kär. Svävande på moln h-e-l-a  t-i-d-e-n. Det är så märkligt, när en slutar leta så dyker dem upp. I den här staden av alla ställen, där jag trodde att jag kände alla. Jag trodde att...

"Maten är klar!"

Pappas röst avbryter mig från mitt sökande. Rycker upp mig ur jorden jag grävt ner mig i. Jag lutar hakan i handen innan jag ställer mig upp. Det är ingen tvekan om att hon är förälskad. Kanske målar hon upp det värre än vad det är. Lite finare. För att hon överdriver.
Hon är smart. Såklart skulle hon inte lämna de saftigaste bitarna överst. Synliga för alla.

Jag småspringer nerför trappan och glider ner på min plats vid köksbordet. Klockan slår precis åtta från teverummet. Pappa räcker över sleven till spagettin medan han själv tar för sig av salladen.

"Hur var skolan idag?"

"Den var okej. Som vanligt." svarar jag och rycker på axlarna.

Pappa drar en hand genom sitt bruna hår. Precis då kommer Manna in i köket. Katten som tror att hon är ett lejon. Hon har inte ens har samma ljusbruna färg. Långt ifrån.
Hennes grå päls stryker sig mot det närmsta stolsbenet innan hon upptäcker att det finns mat över i matskålen. På ett ögonblick är hennes trevande uppsyn som förbytt. En till anledning att hon inte är ett lejon. Lejon skulle jaga sin egen mat.
Varken jag eller pappa har sett henne komma hem med en råtta i hela sitt liv.

"Jag tillagade en ny förrätt idag. Mina servitriser älskar den."

Pappa drar skämtsamt på munnen och himlar med ögonen. Jag stoppar en paprikabit i munnen.

"Då måste den ju vara godkänd. När får jag smaka?"

"Nästa gång du hjälper till."

Pappa spetsar en rå tomat och lyckas på något mirakulöst sätt inte spilla ner hela bordet med tomatsaft. En förmåga jag enbart skyller på beror på att han är kock.
Pappa driver en egen restaurang i de västra delarna av centrum. Han har alltid någonting på gång. Så mycket att jag ibland blir orolig för hans privatliv. Vi har aldrig åkt på semester. Det finns helt enkelt inte tid eller möjlighet. Är det inte nya recept som ska testas så ska salongen möbleras om, räkningar betalas eller köket renoveras. Det blir inte lugnare av att pappa dessutom vill vara med i varje process själv. Enligt honom är han en aktiv umgängesperson. Jag håller inte riktigt med.

"Går det något kul på teve ikväll?" frågar jag. 

Pappa stoppar in en till tomat i munnen. Även fast han är fullt vuxen och yrkesverksam kock så separerar han fortfarande gurka från sallad och majs från tomatsås.

"Det går en repris av Morden i Midsomer som jag tänkte se."

Mitt hjärta tar ett skutt nedåt. Elektriskt som om det fått en stöt. Det bränner och river upp bröstkorgen. Det känns som om tablån inte kunde ha valt en sämre tidpunkt. Här sitter jag och försöker lösa ett allvarligt fall. Vad som än händer hoppas jag att jag inte möter en död kropp i slutändan som kommissarie Barnaby alltid gör.

När vi ätit färdigt ställer jag disken i diskmaskinen, lägger undan maten som blev över i matlådor. Från vardagsrummet hörs ljud från teven. Blåljus, pistolskott och höga röster som på något sätt får en helt annan effekt på mig än tidigare. Följt av pappas låga flämtningar eller dova fniss då och då.
Jag fyller ett glas vatten och går tillbaka upp till mitt rum.

Dagbokspappren väntar på mig på täcket precis som jag lämnade dem. Jag skummar igenom de första sidorna utan att hitta något intresseväckande. Bara Nicoline som berättar om sitt liv. Sitt liv som verkar fantastiskt bortsett från sockret och nedstämdheten, och som hon måste bearbeta för att kunna förstå verkar det som. En bil kör utanför fönstret. Det har hunnit bli mörkt. Ljuslyktorna lyser upp rummet när den passerar.

Jag har kommit till sista sidan när jag fastnar vid ett stycke. Skrivstilen har förändrats, likaså ordvalen. Det ser krafsigare ut och är inte lika noga formulerat. Som om hon hade väldigt bråttom och väldigt gärna vill skriva klart.

Jag lever en dröm. Jag vill minnas det här. Jag är huvudpersonen i en klyschig kärleksroman. I förrgår visade jag honom Trädet, ikväll ska han visa mig sitt ställe. Han sa att jag behövde vänta en dag. Vid midnatt ska vi ses vid gavelfönstret. Ovanför tittar mamma och pappa på någon tråkig action komedi. Jag hör explosioner ibland. Klockan är 23:50. Om tio minuter.

Jag rynkar pannan. Gavelfönstret. Om hon menar sitt hus är det enkelt. Huset har bara ett fönster vid en gavel. Jag checkar datumet en gång till. 30/5 natten till den trettioförsta. Om det var där de träffades den natten så borde jag ta mig dit också. Börja från noll och sedan försiktigt ta ett steg i taget. En nyfikenhet fyller tankarna när jag tänker på vilket ställe det var som Kevin skulle visa. Som han kanske aldrig visade.
Då slår det mig. Vad hände med honom? Han måste ha sett någonting. Jag måste hitta honom.

Jag reser mig upp för att hämta papper och penna när det plötsligt slår mig hur djupt rötterna har grott. En klumpig grön text på en övergiven whiteboard tavla blixtrar förbi. Hon hade jobb tidigt på morgonen nästa dag. Ändå valde hon att träffa Kevin just den kvällen. Hon måste ha fallit hårt.

~~~

Halloj!

Tveka inte att meddela om du hittar något konstigt plot hole eller något annat som inte stämmer.
Jag har visst lett in mig själv på ett från början oplanerat polisarbete. Där är det lätt att tråden försvinner ibland heh 😮

Rösta och kommentera! 🌟💕 Det gör mig alltid lika glad.

Pöss och kram

//Mica