En Sista Sommar (Färdigskriven)

Kapitel 23 - Paula

Nervositeten minskar när han kliver in över tröskeln och bara ser sig om. Tar in det nya huset som han plötsligt befinner sig i. Det känns lugnande att han är precis lika försiktig som jag känner mig.

"Jag antar att du behöver någonstans att sova inatt?"

Det förvånar mig hur stadig jag låter. Jag vänder huvudet i profil. Visar upp den snyggaste sidan av mig själv. Den med minst finnar och födelsemärken. Alla mina tankar går förmodligen att läsa i huden, annars vet jag inte hur jag ska förklara hans självklara närmande.
Och det känns inte ett dugg fel.

"Ja, fast det är inte dags att sova än antar jag." svarar han och låter händerna falla längs sidorna.

Jag kan känna hans andedräkt mot näsan trots att han står en bit ifrån. För ett ögonblick blixtrar en ljus bild av pappa förbi. Ett plötsligt fniss bubblar upp inom mig som jag tvingas kväva.
Han skulle bara veta.

I nästa stund slår allt om, som en spak byter läge, och jag kan bara tänka på kolakarameller i samma nyans som kroppen som går mig till mötes över dörrmattan. Blonda slingor i håret, ansiktet i asiatiska drag. Handleden rasslar av armband när han rör sig.

Jag känner knappt mattan under fötterna. Tre sekunder senare är jag någonstans ovanför honom, drar honom närmare. Lukten av sprit och cigaretter trycks krypande nära. Smaken skapar en konstigt pysande blandning på läpparna. En rökig hinna som kliar i halsen.
Det är inte som att han skulle vara nykter precis.

Hela kroppen fryser när hans händer trevar uppför mina höfter. Till och med läpparna är låsta på samma ställe. Det här är sista chansen att dra sig ur. Men jag vill inte dra mig ur. Han smakar så...

Tanken förvånar mig.

Gott.

Det känns som om jag varit fastfrusen inuti ett isblock under flera årtionden. Jag är utsvulten.

Händerna vilar mot min ländrygg. Han stannar upp och jag rufsar runt handen i håret för att visa att allt är okej. De blonderade hårstråna känns så mjuka och glider lätt mellan fingrarna.
Det verkar vara allt som behövs.

I nästa sekund trycker han mig mot väggen. Mage mot mage, bröstkorg mot bröstkorg. Jag bara följer med. En pulserande rytm dunkar genom kroppen. Spelar på mig som en dov bas.

Fingrarna följer det släta området kring hans haka. Ingen skäggstubb. Han lindar in en hand bakom min nacke.
Läpparna är varma. Smakar sött och rökigt. En tjocktröja som doftar främmande.

Min kropp vilar mot hans när jag känner hur väggen försvinner bakom mig. Jämvikten mellan oss finns inte där längre. Jag snubblar. Snubblar längre och längre bort ut i rummet, och försöker att göra två saker samtidigt. Det slutar inte bra men resultatet är fascinerande.

Gardinerna skrynklar sig och kläms bakom våra kroppar, skor och så småningom papper och gamla dvd-fodral ramlar ner på golvet. Smällarna hörs knappt. När jag tittar upp ser jag hur tavlorna svajar illavarslande på väggarna.

Rummet rör sig. Fötterna tvingas söka efter en plats att stå på. Efter en stund ställer jag mig på en bok som ramlat ur bokhyllan.

Jag känner läppar vid örsnibben. Nästa sekund en stark pulserande rytm mellan benen. Min näsa verkar ha stängt av. Jag kan inte längre känna den sträva lukten av rök och sprit.

Röran på golvet får mig att tappa fotfästet och snubbla över en toffel.
Kanten av diskbänken tar emot mig. På något sätt har fingrarna fortfarande ett stadigt tag om hans tröja. Läpparna nafsar vid kinden när jag plötsligt känner två händer under mig.