En Sista Sommar (Färdigskriven)

Kapitel 4

Det kalla betonggolvet rispar upp jeansen och blottar mina rödprickiga knän. Mannen släpper vårdslöst taget om handlederna och ser utan att röra en min på hur tjejen han just höll mellan armarna störtar mot ytan. Ögonen svider av en märklig blandning av svett och tårar. Hela kroppen skakar av återhållen rädsla. En annorlunda version av smärta.

Överallt ser jag vader från män i svarta kläder. När jag tittar upp märker jag att de är lite över min ålder. Tjugofem, trettio. Inte direkt den åldersgrupp jag brukar umgås med. De har nästan alla några dagars skäggstubb och håret är antingen svart och flottigt eller brunt och kortklippt. Ser det ut som i alla fall, i skenet från den flämtande glödlampan i taket som inte ger ifrån sig mer ljus än vad ett stearinljus skulle göra.

En av männen trampar på min hand. Jag hör hur handryggen knakar till och drar efter andan. Försöker att dölja smärtan så gott det går medan jag sitter kvar på den karga betongen. Ögonen söker ständigt efter en väg ut men de långa byxbenen som hela tiden kommer i vägen gör det svårt att hitta.

"Ta det här. Då känns det bättre."

En snaggad man med hår likt piggarna från ett piggsvin sjunker ner på huk och håller fram en öppen hand mot mig. Det ligger något i den, men när jag förstår vad det är vänder jag genast bort och skjuter undan hans erbjudande.

Ett blått piller.

Jag är inte så naiv att jag inte förstår.

Droger.

Jag har hamnat i nästet hos ett gäng missbrukare, förmodligen även langare. De misslyckade, som min mamma skulle kalla dem. De knäppa, som min lillebror skulle sagt och rulla pekfingret varv på varv bredvid huvudet.
Vetandet av den nya informationen får rädslan att fladdra ännu starkare i bröstet. Vad var det som gick snett? Jag fullföljde min plan fullt ut. Var är Kevin?

Som en ljusblixt fladdrar Paula förbi. De pärongröna ögonen bränner hål innanför pannan. Hon varnade mig för att gå på dejt sena kvällar. Även fast ingen av oss kunde ana att det här skulle hända så visste hon att det finns krafter där ute som varken jag eller Kevin kan kontrollera.

Det första smakprovet kom redan när vi var på fest tillsammans. Paula och jag strövade planlöst runt genom rum efter rum fullt av kollapsande människor i väntan på att festen skulle dö. Vi var de enda som inte tagit något. Genom alla lokaler råkade vi till slut hitta en kille i biljardrummet tillsammans med några andra. Lite full, men inte påverkad. Ändå tillräckligt för att jag skulle säga ja när han bjöd mig att skjuta för honom.

I skydd av ett myller av ben kryper jag till andra änden av platsen som jag nu lyckats lista ut är ett garage. Mannen med piggsvinshåret har lämnat min sida. Hans fingrar befinner sig djupt nere i en stor säck. Det står en bil parkerad en bit ifrån och däck uppradade i högar längs väggen. Smidigt glider jag in bakom en pelare av gummi.
Väl ute ur det värsta kaoset går det enkelt att avgöra att de inte var så många som jag trodde. Det rör sig om sex män som alla springer om varandra över betongen och de är definitivt inte bara mörkhåriga. I skenet från strålkastarna på bilen visas en tydlig blandning av blondiner, svarta och rödhåriga med olika hudfärger.

Jag drar fram mobilen ur byxfickan. Även om det från den innersta vrån i ett garage inte är något läge att fly så är det åtminstone hög tid att kalla på hjälp. Med fingertoppar som snubblar över displayen i en hetsig scrollning hittar jag till slut Kevins namn i telefonboken.

"Jag vet inte var jag är. Var är du? Några män har tagit mig. Är i ett garage någonstans. Hjälp."

Jag trycker på skicka. Samtidigt slår tänderna snett när jag biter hårt i tungan. Det låter så dumt. Hur ska han kunna veta var jag är?
Men han är samtidigt den enda som inte skulle bli rasande av att få veta.

Den långa väntan på hans svar som följer ägnar jag åt att spana runt i garaget efter en utväg eller ett ordentligt verktyg att möjligtvis slå sig till frihet med. Under min spaning lägger jag märke till två saker. Garaget är enkelriktat med bara en utgång som just nu blockeras av bilen, och det är väl utrustat. Diverse verktyg för reparering, en domkraft och en uppfälld varningstriangel tar upp sin plats. Längst in finns däcken och längs väggarna hänger långa vattenslangar i stora massiva rullar men jag tvivlar starkt på att de enbart används för att spruta vatten. Att döma av den starka lukten av bensin som omger dem är syftet nog något helt annat.
Hjärtat bultar hårdare i bröstkorgen.
Jag är så gott som deras gisslan.

Mitt hjärta krampar, hakar upp sig och utstöter en serie ofullständiga slag när en man med tatueringar över hela armarna och en piercing i den grova fläskläppen riktar stegen åt mitt håll. Piggsvinet. Den gyllenbruna huden tyder på att han har fått mycket sol på sistone. Jag försöker att krypa ihop och göra mig ännu mindre bakom berget av gummi som tjänstgör som mitt enda skydd men inga gömställen verkar undvika hans hökblick. Jag är ett djur i en trång hage jagad av sju jägare.

Efter något som känns som en utdragen väntan på döden rycker han plötsligt tag i min handled och drar upp mig bort från den lilla trygghet jag lyckats hitta. Hans grepp är så hårt att det får huden att svida under hans hand. Ungefär som när jag och Robin utmanade varandra på tusen nålar när vi var små, fast tusen gånger värre. Då var det alltid jag som vann och det är det som jag om och om igen försöker att intala mig själv nu.