En Sista Sommar (Färdigskriven)

Kapitel 59 - Paula

Kvällen har blivit tråkig igen. Svängt från tråkig, till omättligt intressant till dötrist.

Pappa stuvade ner mig i sängen, stoppade om mig extra noga nästan som om han trodde att ett styvt täcke skulle kunna hindra mig från att krypa ut. Som om det var en bur istället för en säng.

Skålen med nässelsoppan han lagat står orörd på nattduksbordet som en tyst protest men skålen med druvor är borta.

I början lovade jag mig själv dyrt och heligt att för vad som än hände inte ge efter men det gick inte så bra. Jag föll för deras fruktiga charm ändå. De noppiga grenarna där det syns att jag varit sticker ut som krokiga fågelklor.

Jag ligger raklång på madrassen, stirrar upp i taket och tror att jag snart kommer att dra mitt sista andetag. Vilken sekund som helst nu.

Det är inte det att jag inte förstår hur pappa tänker, jag förstår att han är orolig, det gör jag. Det skulle jag också vara om jag var en pappa. Men det är jag inte. Tack och lov.

Det är bara det att han inte verkar förstå vad jag vet om Nicoline och hennes försvinnande. Och jag kan inte lika gärna berätta det för honom heller. Han skulle ta Liselotts parti direkt. Han skulle förbjuda mig på momangen och skicka dit Lucas istället. Eller någon annan polis så att han får Lucas för sig själv. Då skulle det här rummet verkligen bli en bur.

Ute på gatan brummar motorer förbi då och då. Ibland en högljudd trimmad moppe, ibland en bil. Höga röster ekar mot taken. Folk som passerar och sedan försvinner. En flyktig tanke undrar om någon av dem tillhör Madde eller Sakarias.

På nedervåningen undrar jag vad pappa håller på med. Paint it black har tonat ut och bytts mot Satisfaction. Jag blinkar. Stirrar upp mot taket. Framför mig ser jag pappas stängda sovrumsdörr med en havsblå slips på handtaget. Tecknet att jag vad som än händer ska hålla mig borta.

Det här är perfekt.

Det är inte kört än. Jag kommer att kunna ta mig ut. Jag måste bara vänta tillräckligt länge först. Tills att pappa är så upptagen att han inte kommer att märka att jag är borta.

Ett gällt ljud går genom huset och jag känner hur hjärtat flyger upp i halsgropen av den abrupt avbrutna tystnaden. Det är ringklockan. Ett långt gällt pipande. Lucas har kommit.

Bingo.

Jag hör hur han skrapar av skorna på dörrmattan och slår igen dörren med en liten smäll. Pappas röst skrattar och bjuder in honom till köket där musiken blir högre. Jag undrar om Lucas gillar Rolling Stones. Annars kommer den här kvällen inte att bli rolig.

En timme senare är klockan tio och vindruvorna slut. Pappas och Lucas röster hörs fortfarande svagt nere från köket. Jag vänder och vrider på mig i sängen, ställer väckarklockan på halv elva och försöker sova en stund. Det kan behövas.

De svarta siluetterna från möblerna får rummet att nästan se dystert ut. Så knackar det på dörren.

Jag svarar inte. Dörren öppnas ändå. Jag fortsätter att blunda och hoppas att det ser ut som om jag sover. Fotsteg frasar över mattan.

"Sover du stumpan?"

Pappas röst låter mild i tystnaden. Porslinet från skålen klingar till av hans tyngd över golvet.

"Jasså vindruvorna gick ner."

Han skrattar fräckt och mumlar för sig själv men jag kan ändå höra ett leende i rösten. Porslinet klirrar till igen när han rör sig bortåt mot dörren och tar med sig den tomma tallriken och den orörda soppskålen tillbaka.

"Godnatt gumman." viskar han.

Och så är han borta. Jag följer fotstegen nerför trappan från undersidan av täcket, hör ett till skratt från köket. De sitter alltså fortfarande där nere. Sovrum kanske inte är deras grej.

Jag vrider mig om på sidan och försöker sova igen. Den här gången på riktigt.

---

Den mjuka signalen från alarmet når mig genom den täta dimman av sömn. Den är låg och effektiv. Det hinner inte ringa länge förrän jag har gnuggat sömnen ur ögonen och stängt av.

Klockan på nattduksbordet visar precis 23:00. Försiktigt börjar jag lyssna efter ljud. Det hörs ingenting. Inte ens från gatan. Jag antar att det är en bra sak.

Med lätta rörelser slänger jag fötterna över sängkanten. Ur byrån drar jag fram samma kläder från tidigare och byter tyst pyjamasen mot de mer passande joggingtightsen och tjocktröjan. Återigen drar jag ryggsäcken över axlarna och tar longboarden under armen.

Efter att ha släppt ut ett långt andetag som får axlarna att sjunka och musklerna att slappna av trycker jag ner dörrhandtaget och smiter ut.

Det är tomt nere i köket, även i vardagsrummet. Jag antar att de har gått och lagt sig. Rolling Stones skivan ligger på bordet snyggt ihopfälld och redo att användas till nästa gång i sällskap av en ståtlig vinflaska. De satsade visst på stort ikväll.

I hallen söker jag igenom Lucas jacka. Känner i fickorna efter nycklar. Om jag har tur kanske han har en pistol.

Men fickorna är tomma. Vilket egentligen inte förvånar mig. Han har sina nycklar och vapen nära sig, precis som han är skyldig att ha. Dessutom är han inte ens i tjänst.

Den här gången snör jag på mig skorna med större framgång.
Ett par springskor för att kunna ta mig fram lätt.

Färden ut går nästan för lätt. Ljudlöst låser jag efter mig och försvinner in i garaget. Jag stannar upp och tittar på pappas skåpbil. Blänkande vit och med Nepmatus blå logga vid lastutrymmet. En firmabil kanske inte är det smartaste, men det är mitt enda alternativ och jag kan inte direkt välja att cykla.

Genast låser jag upp och slänger in ryggsäcken i baksätet. Motorn brummar igång när jag vrider om tändningen och hjulen börjar långsamt röra på sig när jag passerat dragläget. Försiktigt backar jag ut på gatan och tackar gudarna för att pappas rum är på andra sidan.

Longboarden sitter bredvid mig i passagerarsätet som om den var en egen person som vill ha skjuts någonstans. Som åker shotgun ikväll. Med den brukar mina tankar skärpas och plötsligt minns jag att jag har koden till skolans lokaler.

En ny gnista av hopp tänds någonstans i magens nedre regioner. Hoppet växer till en tilltagande låga. Det här kommer att gå bra. Jag har kommit ut. Jag har en bil. Jag kommer att ha en pistol.
Jag kommer att kunna försvara mig med mer än en fickkniv.

Det må vara mitt i natten men det är vid just den här tidpunkten ingen förväntar sig att någon ska komma på besök. Det är nu jag borde slå till.

Jag trampar på gasen när jag lämnat kvarteret och växlar upp farten ytterligare. Rullar förbi en skamfilad gatlykta längs gatan.

Nicoline, jag är på väg.

---

Hejsan!

Woohoohooo!!!

Det händer mycket nu. Vad tycker du? Lyckas jag bygga upp spänningen eller är det bara... meh...?

This. Is. It.

Ha det gott!

If everything goes vile just pose and smile!

Mica