En Sista Sommar (Färdigskriven)

Kapitel 18

Regn igen. Dropparna smattrar mjukt mot takplankorna medan jag knaprar på en hård bit bröd och en stump salami. Min belöning efter idag.

Aldrig trodde jag att det skulle vara så skönt att bara blunda. Ligga alldeles stilla, känna hur armarna sjunker tyngre och tyngre mot golvet medan våg efter våg sköljer mig allt närmare avspänning. Dagens händelser känns så långt borta. Som om de bara varit drömmar som sakta avlöst varandra. Det känns konstigt att tänka att idag var jag hemma. För att sedan vara tillbaka här bland dunkel och damm.

Någonting hårt skaver mot revbenen. Plötsligt minns jag legogubben och plockar fram Batman ur tröjan, låter honom stå på golvet framför mig. Bister och stel, som alla legogubbar, men jag är glad för att det var just honom min hand sökte sig efter där och då i Robins rum. Kanske kan det påminna mig om att vara modig.

Desperationens vassa klor hugger tag någonstans bakom lungorna. Jag trycker honom mot kinden. Förundras när den välbekanta doften av hemma stiger emot mig. Pelargoner och trasmattor. Det är som att nu när jag har förlorat allt en gång till blommar dofterna från det jag hade ut dubbelt så starkt. Jag gjorde mitt bästa för att fly men tydligen räcker det inte på långa vägar. Vad hade jag förväntat mig?
Det krävs mycket mer än så.

---

Ett skallande brak drar genom luften och den här gången är jag tvärsäker på att nu kommer jag att dö. Dörren skallrar i gångjärnen och fotsteg dunkar över trägolvet. Rasslet från vapen kommer närmare. Röster verkar skrika och hojta men det är omöjligt att utgöra vad de säger. Det enda som saknas är pistolskott.

Jag kryper långsamt mot väggen och pressar händerna för öronen. Hoppas att det räcker för att göra mig osynlig, att mörkret ska hjälpa till att svälja mig hel. Det verkar fungera. Eller så är det inte mig de är ute efter den här gången, för när dörren slår igen en stund senare känner jag en lätt hand mot axeln.

"Hur är det?"

Rösten är len. Så mjuk och så rädd. Jag vrider runt och får nästan en chock när jag upptäcker blåtiran runt vänstra ögat. Vild och blomstrande, som en blå ros. Matchar så bra mot det ännu blåare håret.

"Vad har de gjort med dig?" hör jag mig själv eka tyst i luften mellan oss.

Han möter som hastigast min blick och ser sedan i golvet. Ett uttryck av skam mulnar ansiktet men glider snart förbi. Underläppen darrar. Han rätar mjukt på ryggen.

"Det är ingenting."

"Ingenting? Vem försöker du lura?"

Orden kommer som kulsprutor. Jag sätter mig upp och drar fingrarna försiktigt över hakan innan jag närmar mig det ömma ögat. Placerar de mjukt vid blåtiran, följer konturen in till näsroten.
Samtidigt som han drar sig bakåt gör jag det också.

Jag stirrar på mina fingrar. Långa och smala uppenbarelser som just varit bleka i skuggorna, men som nu fläckas av grått. Någonting blått och någonting lila blandat med gult. Pulver.
Smink.

"Vad är...?", orden snubblar över tungan.

Kevin mönstrar mig med blicken och leder oss båda tillbaka till väggen igen. Ovillig att torka bort fläcken i  ansiktet.

"Jag sa ju att det inte var någonting."

"Men varför smink?"

Ögonen skiftar fokus. Från hans ansikte ner över resten av kroppen men den verkar inte ha några synliga skador. Jag känner hur ögonbrynen drar ihop sig.
Han svarar rakt på sak.

"De klädde ut mig till gisslan."

Jag nickar, samtidigt som en hopplös del av hjärnan inte kan låta bli att erkänna att det är precis vad vi är, utklädda eller inte. Rädslan för det okända speglas fortfarande i de där lavendelögonen. Spöklikt grå i det svaga skymningsljuset.

"Anteckningsblocket..."

Jag möter blicken från väggen framför mig. Försöker vända hela det här skeppet på rätt köl igen. De vill ha familjehemligheter. Från mig. De vill ha anteckningsblocket. I ögonvrån ser jag hur Kevin rynkar pannan. Nu är det hans tur att inte förstå.

"De fick mig att ta mammas skrivblock. Vi var hemma. Jag försökte fly men lyckades inte."

En suck häver bröstkorgen. Jag drar undan den rödbruna gardinen som fallit i ansiktet för att se bättre.

"Tror du att de är trötta på att jaga efter meningslösa upplysningar?" frågar jag.

"Så kan det vara, men det jag undrar är vad de får av att ha det där blocket?"

Han höjer nyfiket hakan. Grabbar sedan direkt tag om nacken som om det nyss gjorde väldigt ont att titta uppåt.

"Allt. Hon skriver alla sina idéer och tankar där. Vilket är ganska viktigt eftersom hon är sittande politiker."

Han ser på mig men jag möter honom inte utan fortsätter att se in i väggens monotona blick. Vad är det de har gjort? Vad är det vi har gjort? Hur kunde de veta att det över huvud taget fanns ett block?
Kanske är det inte bara den här skogen som har rötter. Två separata grupper, ett jobb.

Som att komma in i ett varmt rum efter att ha varit ute en kall vinternatt känner jag hur hoppet stigande återvänder. Sticker och bränner. Tinar upp, värmer, sätter hela kroppen i brand.

"Var var ni någonstans?" frågar jag, med ens klarvaken av den nya energin.

Han blinkar i skuggorna.

"De tog mig till lekplatsen i utkanten av stan. Den med de lustiga gungorna i metall du vet."

"Såg någon dig?"

"Jag antar det, det gick förbi personer hela tiden."

Hoppet faller undan. Den överväldigande känslan av att vara någonting på spåren känns inte lika total.

"Det stämmer ju inte alls. Varför skulle de visa upp dig på en allmän plats mitt på ljusa dagen när de jobbat så hårt för att hålla oss gömda?"

Han ler när han förstår vilka banor mina tankar har valt. Även fast de för tillfället har lett mig rakt mot ett vägskäl verkar det ändå göra honom på bättre humör.
Små steg baklänges är bättre än inga alls.

"Har platsen någon anknytning till din mamma?" frågar han och drar mjukt fingrarna längs min handrygg.

Jag funderar, väger, vrider och vänder på hans ord. En koppling till mamma skulle vara den solklara anledningen.
Men jag hittar det inte.

"Det går bara en massa rykten om den parken. Cigaretter, droger och sådant. Skumma typer du vet. Vissa tror till och med att den är hemsökt. Mamma hatar den."

"Som en mötesplats hos en slags undre värld?" frågar han och höjer tankfullt på ena ögonbrynet.

Hålet efter piercingen skrynklar ihop sig av rörelsen. Jag ser förbryllat på honom. Tankarna spinner iväg, fortare än jag kan kontrollera. Söker efter lösningar snabbare och effektivare än de har gjort på någon matematiklektion i hela mitt liv. Tills de plötsligt stannar av. Hoppet viker tillbaka in på banan igen.

"Vi är lockbeten, eller hur?"

Han nickar. Jag skulle kunna bada i lavendelgrått.

"När de känner till hennes svagheter kommer de att pressa henne tills hon måste välja oss före samhället. En mask för en fisk."

Rädslan stegras i bröstet när jag ser på honom med hårt hopknipna läppar.  Han möter min blick. Nickar.