En Sista Sommar (Färdigskriven)

Kapitel 12

Bensin.

Den stickande sträva lukten av bensin hemsöker mig även i mina drömmar. Den lurar överallt och jagar mig envist tillbaka till verkligheten. Jag slår upp ögonen och känner rummets kladdiga luft överallt omkring mig. Den slickar huden, slickar kläderna så att de klibbar ännu tajtare. Återigen undrar jag hur många dagar som har gått. Jag har somnat totalt fyra gånger så jag antar att det också har gått fyra nätter, men så behöver det inte vara.

Mina tankar, som verkar vara det enda jag har som fortfarande lever i det fria, flyger till livet innan. Till mina föräldrar, Paula och min lillebror. Fiolen och tevespelen som väntar på mig uppe på rummet. Alltihop känns oerhört långt borta. Till och med arbetsgivarna som nekat mina ansökningar så många gånger på grund av brist på arbetslivserfarenhet känns aningen mer humana. Allt från min gamla värld låter plötsligt väldigt lockande. Det är sant det de säger. Du vet inte vad du har förrän allt är borta.

Det hugger till i bröstet. Det känns som att någon går lös på min lealösa kropp med en kniv. Sticker gång på gång. Jag saknar dem. Jag saknar de något fruktansvärt. Till och med min jobbiga lillebror som kastar saker omkring sig även fast han snart fyller sexton.
Jag kanske aldrig kommer att få se honom gå ut nian.
Någonstans undrar jag om tidningarna har börjat skriva än. Om flickan som försvann. Nitton år och som inte hann mer än att säga hej till livet. Gå ut gymnasiet och klanta till det.
Ett patetiskt livsöde.

Vad ska jag säga till mamma? Jag undrar hur lång tid det tar innan jag träffar henne igen. Om jag träffar henne igen.
Var befinner de sig just nu? Letar de efter mig? Har de ringt polisen? Det hugger till av skam och förargelse när jag tänker på hur jag önskade att mamma och pappa skulle glömma mig under smygturen. Visserligen kunde jag inte veta och det finns inte en människa i hela världen som skulle förutspå att bli kidnappad av ett gäng brottslingar när hon hoppade ut genom sitt eget fönster.

Jag rullar runt på golvet och känner de välbekanta flisorna gräva in i huden. Kevin ligger tyst bredvid. Han andas knappt, men den lätta rörelsen vid bröstkorgen avslöjar att det inte är något fel med honom. Återigen letar sig mina fingrar genom det blå håret. Den sugande svärtan omkring oss får det att dunka framför ögonen. Jag kommer ihåg vad han sa tidigare. Minnet har etsat sig fast. Försatt sig själv i kedjor och tvingar mig att spela upp ögonblicket om och om igen.

Vad har du att ge dem?

Det är kanske skillnad på att vara en enkel flicka och borgmästarens dotter.