En Sista Sommar (Färdigskriven)

Kapitel 22

Jag skulle kunna flyga tio meter upp i luften. Hjärtat rusar i bröstkorgen, adrenalinpåslaget skulle kunna vara en perfekt ramp ut i det okända. Någon petar på axeln. 

Jag reser mig käpprätt upp och känner efter en större pinne eller kotte att slåss med i rent självförsvar. Fingrarna söker huttrande längs den daggvåta mossan och finner en brusten gren från en tall. Jag hinner knappt sluta fingrarna om pinnen förrän jag upptäcker att det är ett rådjur som står och nafsar mot axeln till min tunna t-shirt.

Det är förmodligen min rädsla som fått rådjuret att dra sig närmare. Istället för att stirra tillbaka med den klassiska djurlika skräcken hos ett byte framför en kofångare ser den på mig med nyfikna men vaksamma stora djurögon. Tryggt bruna. Det är en hind konstaterar jag. Inga horn.

Hon kikar på mig mellan grenarna. Verkar antingen vara osäker eller dum. En tanke jag aldrig trodde att jag skulle tänka flyger genom huvudet som en pil från en bågsträng.

Om jag bara hade ett vapen. Då skulle hon kunna bli min frukost.

Jag ångrar tanken nästa sekund. Vilda djur är inte att leka med och du är vegetarian, påminner jag mig själv. Istället spärrar jag upp ögonen och dunkar handen mot marken. Rådjuret blinkar sig ur sin trance, stirrar på mig en kort stund innan hon vänder om mot skogen och träden. Studsar med lätta klövar över mossa och mellan buskar. Så obehindrat och så enkelt. Nästa sekund ångrar jag mig. Hon är vild och kommer aldrig att bli ett husdjur men jag kan inte motstå att känna det som att jag precis förlorat en vän.
Kanske den enda vännen jag hade kvar.

Med ett andetag som skär som knivar genom lungorna reser jag mig upp med hjälp av armbågen. Hela ryggen är blöt och tyget klibbar mot skinnet. Jag fryser och magen skriker, känns som om den inte sett mat på flera veckor. Försiktigt trevar jag med handen under bröstkorgen och undrar om jag kan räkna mina revben. Lite. Men inte mer än vanligt. Med en växande klump i halsen inser jag på riktigt att alla mina tillhörigheter inklusive mobil, plånbok och körkort är kvar i stugan. Hos dem.
Det dunkar dovt i ena underarmen av en ymnig smärta. Jag tittar ner och ser såret. Minns såret. Såret som de skar upp under ett förhör för att få mig att prata. Blodet har torkat och det är inte mer än en lite större rispa, men rispan har börjat fyllas av gul sörja.

Var.

Skräcken och paniken skenar i bröstet. Stegrar sig. Sparkar bakut. Känslorna tumlar omkring inuti kroppen. För ett tag kan jag bara stirra på såret och vad som kommer bli av det. Rött. Gult. Långt. Aj, ont. Ekvationen är inte vara svårare än så.
Jag rycker åt mig en bit mossa och baddar försiktigt. Munnen grimaserar när tuvan vidrör huden men det är det närmaste bandage jag kan komma. Om jag ser över det med jämna mellanrum kanske det kan bli bra till slut. För nu får det lufta.

Såret får mig att minnas vad jag faktiskt har varit med om. Vilka det är som förmodligen fortfarande är ute efter mig av någon himla anledning. Så minns jag lappen som de lämnade till mig efter ett av alla möten. Den kan ha ramlat ur eller stannat kvar. Antingen eller. Med spänt, fladdrande hjärta stoppar jag ner handen innanför tröjan och känner efter. Hela kroppen släpper efter.
Den är kvar.

Den här gången tänker jag inte vänta. Jag vill läsa nu. Med skakiga fingrar öppnar jag upp lappen men blir genast besviken. Ett tungt klot av svärta sjunker genom kroppen.

Tala, eller dö.

Vad hade jag förväntat mig? Ett irriterat skrik slipper ut från strupen och jag kastar lappen ifrån mig men ångrar mig. Den silar ner mot en murken stubbe och ligger där på lur en stund som för att testa mig innan jag plockar upp den. Det är ett bevis. Jag behöver bevis. Jag stoppar den i fickan och börjar gå.

Mossan är våt under fötterna. Skogen känns stor och tom. Om jag skrek, skulle min röst eka mellan trädstammarna? Solen står högt på himlen och vid skogens slut skymtar blå himmel mellan träden. Jag måste ha sovit länge. Och jag vet inte ens var jag är.

~~~

Så! Hej där!

Jag fick en snilleblixt om hur jag skulle fortsätta den här historien och tänkte att nu på alla hjärtans dag passar det bra att uppdatera.

Så sprid kärlek genom att rösta och kommentera! 🌟 Gärna sånt som jag ev har missat också? Har jag det or what?

Glad alla hjärtans dag. Ha det bäst! Bättre än Nicoline hoppas jag hehe ;)

//Mica