En Sista Sommar (Färdigskriven)

Kapitel 69 - Paula

Den tomma rutan gapar tillbaka mot mig. Som ett tomt bläcksvart hål. Retar mig och min hjärna som inte kan få rätsida på vad det är som händer.

Huden knottrar sig längs armarna. Jag nyper i armvecket. Den här gången hårdare och inte för att skärpa mig, utan för att kontrollera så att jag verkligen drömmer. Jag måste drömma. Någonting är väldigt fel.

Men jag är lika vaken som förut. Det kanske helt enkelt är för mörkt ute för en spegelbild att synas? Men den ursäkten verkar inte duga särskilt länge. Jag kan se hatthyllan, skorna och käppen. Det varma ljuset skapar en perfekt kontrast mot natten utanför.

Jag blundar, nyper mig igen, och slår upp ögonen. Samma matta grå dörr stirrar tillbaka på mig. Fönstret är lika svart som förut med hatthyllor och käppar. Luften känns ännu mer kittlande andas. Det är lika mörkt i mitten. Hon står kvar.
Ingen spegelbild.

Kvinnan snurrar runt i rummet. Virar flätan runt fingrarna och låter den falla. Hon står alldeles vid källardörren. Samma dörr som det döljer sig en död man bakom. En man som jag har dödat.

Fingertopparna känns som isbitar inuti handen. Jag ser på när hon vänder sig om mot dörren och tittar in. Andetaget skär genom strupen när jag kliver fram och tar den kanske enda chansen jag får.

Ljudet från skottet dånar genom rummet. Framförallt inuti huvudet. Som om det fanns en förstärkare uppdragen till max där inne. Kulan borrar sig in i köttet på hennes överarm.
Det duger. Jag siktade på axeln.

Genast snor hon runt och låser blicken på mig. Det går fort men jag hinner ändå se hur huden på armen spricker upp. Slits isär. Lemmar som dras itu och blod som blygsamt färgar den grå tröjärmen röd.

Jag höjer pistolen och riktar den mot andra axeln men mina handlingar stannar där. Det är som att hjärnan inte kan ta in det som ögonen ser. Det går inte ihop. Som att tvinga ihop två pluspoler mot varandra på en magnet.

En bit framför mig står hon, en av dem som har gjort allt det här mot Nicoline och hennes familj. Mot mig. Reslig och orubbad. Pistolskottet skulle lika gärna kunnat vara ett nålstick. Mindre än ett nålstick. Hon verkar inte ens känna av det.

Det verkar inte påverka henne alls. När skottet träffade ryckte hon inte ens till. Något som istället verkar vara ganska behagligt och skönt. Nästan som om hon njöt av det. Eller så är det bara min förvånade blick hon njuter av. Såret är bara ett trasigt mörkrött hål på armen. Inget hon direkt verkar förnimma.

Hon greppar kniven som hänger i bältet och spänner ögonen i mig. Pupillerna växer några millimeter.

"Jag vet inte vem du är eller vad du vill men det där händer inte." börjar jag men förlorar mig själv någonstans mitt i.

Orden gör ont när de lämnar tungan. Allt liksom vibrerar och känns påfrestande. Jag vet inte om jag ska skrika eller gråta eller skratta. En konstig blandning av alla tre kanske skulle behövas. Plötsligt börjar allting inuti mig att rasa.

När hon vänder sig om igen är det som om kroppen vaknar till liv. En glimt av klarhet i springan innan dörren slår igen.

Skottet träffar höftbenet. Kvinnan rycker inte ens till. Hon bara står och stirrar ut i källarmörkret innan hon vänder sig om lika sansat som förut. Orden som lämnar hennes strupe får röd färg att målas över synfältet i stora sjok.

"Jag visste var du befann dig när du satt bakom den där färghinken. Jag visste var du fanns hela tiden och jag hade bara kunnat springa ut och bryta nacken på dig. Men de andra lyssnade inte på mig."