En Sista Sommar (Färdigskriven)

Kapitel 77 - Paula

Hejsan!

Spoktober är inte slut än och jag bjuder på ett sorgligt kapitel!

Den här låten passar bäst till del 2 av kapitlet - du kommer att märka ett litet time skip längre ner - men jag vill så gärna ha med den i boken så den får funka för del 1 också. Det är en väldigt fin låt.

Du får scrolla upp och spela om när det tar slut ;)

eller så lyssnar du bara under del 2, funkar oxå.

Slut babblat.

Trevlig läsning!

---

När pappa obekymrat brer messmör på en limpsmörgås känns det nästan som att allt är som vanligt igen. Han är glad och nykär, jag är någorlunda pigg och Linnea kan komma och gå som hon vill.

Det känns konstigt att det fortfarande är samma sommarlov. Slutet på det. Det känns som om det gått år sedan jag satt på mitt rum och försökte knåpa ihop vem som gjort vad mot Nicoline. Nu har jag egentligen bara en uppgift kvar innan lovet är fulländat.
Följa utredningen.

Okej, två.
Sommarjobbet också.

Om de fortfarande behöver mig där det vill säga. De har förmodligen hittat en ersättare. Kanske kan jag jobba extra hos pappa i värsta fall.

Pappa tar en klunk ur sin blommiga kaffekopp. Han sitter med näsan skymd bakom tidningen.

"Vad ska du göra idag?"

Jag ler. Precis vad han vill att jag ska göra.

"Ingenting. Sitta och äta frukt. Kolla på Shrek."

Det är inte riktigt sant. Det finns en annan sak som jag måste göra men om jag berättade det för pappa skulle han gå i taket. Jag får nämligen inte lämna huset och valen jag får göra i mitt liv just nu är högst begränsade.
Det är nya regler som har tillkommit sedan jag lämnade sjukhuset. Pappa är lite av en diktator ibland.
Det enda positiva är att Charlotte har ordnat en kurator som ska hjälpa mig genom hösten. Första mötet var för några dagar sedan, nästa är om en vecka.

De börjar få rätsida på mina symtom nu. Efter alla omtumlande händelser, upptäckten av Elias, mötet med det där högsta hönset i ligan och allt annat som har hänt i mitt liv på sistone så konstaterade de att det blivit för mycket och allt hade rörts ihop till en enda sörja. En sorts tillfällig förvirring och förmodligen en hel del panik inblandat också.

Min hjärna var ett pandemonium av färger och ljud. Den visste inte vad som var upp eller vad som var ner. Den visste inte ens vad den skulle tro på längre och kokade ihop sin egen verklighet. Deras teori om en lätt psykos verkar stämma trots allt.

Jag snor tidningen från pappa och bläddrar bak till de sista sidorna. Jag måste se den igen. Fingrarna söker längs spalterna tills jag hittar den. En liten svart figur av en fiolkropp.

Nicolines dödsannons.

Nicoline Berggren

All kärlek till vår älskade dotter. Älskad och saknad för alltid.

Det finns en dikt också. Alldeles nedanför.

Din måne, min sol
Som natt och dag
I gråt natten är rik
Kivt tring
Klätt i död