En Sista Sommar (Färdigskriven)

Kapitel 14

"Någonsin hört talas om Utmaning?"

Rösten är mjuk men mig lurar den inte. Undertonen är lika slingrig som en orm skulle röra sig mellan löv. Vem vet vilket gift den skulle kunna injicera så fort den fick chansen. Vaksamt känner jag ögonbindeln trycka mot ögonlocken.

"Så dumt. Jag ska naturligtvis presentera mig."

Sättet han talar på är så rikt på känslor att den målar upp en bild framför näthinnan. Han ler, men inte hånfullt. Istället milt och förtroendeingivande. Som en lärare skulle göra mot en duktig elev. Något säger mig att han är van vid att tala inför folk. Hans fotsteg slår mjukt mot de tunga golvplankorna. Knäna knäcker till när han hukar sig.

"Jag heter Erik. Jag var advokat en gång. En mycket skicklig sådan. Gått i skolan nästan hela mitt liv, brinner för kunskap, vill ständigt lära mig mer. Jag har spenderat hela mitt liv med att studera lagens rätt och fel. Du kanske förstår att jag inte gärna är typen som leker. Därför får du stå för den delen, flicka."

Hans fingrar sveper bort en lock. Beröringen kittlar mot näsan. Jag kilar in tänderna hårt i tungans grova kött medan hjärtat skenar. Det är det enda tecknet på att kroppen inte är helt förlamad än.
Kontroll. Jag behöver kontroll.

"Jag hade allt en människa kunde önska sig. Ett lysande jobb, pengar, en älskvärd familj."

Han plirar mot mig med sina vaksamma uggleögon. Jag kan känna hur de borrar sig in under huden. Som om han vill att jag ska säga någonting. Men det vill han inte, för han fortsätter.

"Sedan var jobbet plötsligt inte så charmigt längre. Jag gjorde allt på automatik. Familjen växte upp..."

Han låter sina smala fingertoppar promenera över hårbottnen tills de kommer till pannan och faller. Över kanten.
Bakom fuktiga ögonfransar känner jag hur jag håller andan i väntan på nästa drag.
Han rör mig inte.
Backar istället undan.

"Och nu är jag här. Jobbar åt polisens mest eftersökta dåre med något som den femtonåriga Erik skulle ha fått svindel av att höra."

Ett lustigt skratt går genom luften.

"Livet väljer underliga vägar ibland. Det enda som gav mig tröst är nu det enda jag har kvar."

Han rör sig nästan ljudlöst över golvet, vilket är imponerande att döma av den hårda klacken från skorna.

"Det trodde du inte eller hur? Att någon som jag kunde sluta upp såhär?"

En glädjelös fnysning. Något rasslar till på andra sidan väggen. En bit ifrån hör jag hur han slår sina händer mot varandra med ett skarpt ljud.

"I gengäld får du det du behöver allra mest. Bröd, filtar, vatten, piller... Tro mig, efter några veckor i den här hålan kommer du att göra vad som helst för ett blått guldkorn."

Han slirar fingret längs konturen av hakan och drar undan hårgardinen. Jag vågar inte röra mig. Den kvava luften smeker ansiktet och efterlämnar en lukt av instängt damm som för tankarna till gamla trasmattor.

"Det låter väl bra va?"

"Låter mer som en affär än en lek." mumlar jag.

Han verkar ändå höra, för han ger ifrån sig ett kort litet läte. Nöjt ända ut i fingerspetsarna som just nu rör om i mitt toviga hår. Med ens blommar saknaden upp. Hemma. Min familj.
En tår finner sin smala väg längs kinden.

"Kalla det vad du vill men ditt liv hänger på det. Om du vägrar att prata så... tja..."

Hans finger flyttar sig ner till min hals. Stadigt som om han har repeterat samma rörelse hundratals gånger om drar han en klassisk gest tvärs över. Jag kan omöjligt ta miste på vad han menar. Den hårda huden från fingret kittlar min egen. I alla filmer jag har sett nerkrupen i sängen långt efter midnatt har kroppen pulserat av elektrisk iver varje gång en laddad scen varit i fokus.
Nu när det är på riktigt, när det händer mig, är det enda levande som finns begravt djupt nere i kroppen en kall skräck. Isiga naglar som river efter luft någonstans under levern.