En Sista Sommar (Färdigskriven)

Kapitel 2

När jag var liten brukade Elias alltid låta mig spionera i tofflor för att det knakande ljudet från mina fötter genom golvet skulle dämpas. Någonting gjorde att mina steg alltid lät något ofantligt mycket mer än hans lättfotade fotsulor medan mina verkade söka sig till sprickorna i ytan. 

Nu i efterhand vet jag att det var i hur jag balanserade vikten. Kraften ska inte komma från låren, utan från bålen. Benen ska hålla emot, inte trycka på. Tårna först, långsamt, hela foten. Det är det vinnande konceptet. Mina taffliga försök hade mer liknat en elefant prova på någon sorts ankgång.

Men den här gången blir det ingen ankgång. Jag vet vad jag har gjort fel och nu tänker jag inte göra om det. Dörren går igen bakom mig utan ett ljud. Tyst smyger jag med tårna först, långsamt och försiktigt uppför trappan som snart ska leda mig ut ur huset. Öronen går på helspänn. Teven är fortfarande den största ljudkällan. Röster gastar och pappa fnittrar till då och då.

Försiktigt. Ett steg i taget.

Efter ett tag får jag rutin på det. Lyft ena foten, ner med tårna, trampa försiktigt. Lyft andra foten, gör likadant. Långsamt, försiktigt, ett steg i taget. Bara tre trappsteg återstår när jag plötsligt förnimmer ljudet av en av mammas ljudliga gäspningar. Hjärtat gör en snabb volt av lättnad innan jag känner hur hela kroppen slappnar av. Axlarna tycks sjunka mycket lägre än vad jag trodde att ett par axlar kunde sänka sig.

Den korta andningspausen distraherar mig inte. Jag har fortfarande ett stadigt tag om verkligheten. Ett trappsteg, två trappsteg, tre trappsteg. Med det sista förflyttar jag tårna försiktigt mot dörren som ska ta mig in i hallen och med det snart till den sista etappen. Min hand skakar ovanför handtaget. Så nära. En poster av Green Day hänger kvar sedan jag var liten och hängde upp saker jag gillade överallt i huset. Det är nu den farliga delen börjar.

Jag lyssnar en gång till. Efter teven, efter mamma, pappa, eller en fågel som slår mot rutan. Huset är gammalt och på landet bland ängar och skogar är det inte ovanligt att någon liten sparv gör en missbedömning och slungas mot sin död mot fönsterglaset.

Det är alldeles tyst sånär på den strålande teven och jag låter källardörren glida upp. Med tre kvicka steg smyger jag på tårna och sjunker ner bakom tvättkorgen. De mörkt gröna tapeterna känns tryckande, kvävande, där jag sitter liten och sårbar bakom en tunna knappt högre än jag själv. 

Om jag lutar tillräckligt åt höger kan jag se siluetterna av mammas och pappas huvuden sticka upp ovanför soffan. Två ölburkar står på bordet. På teveskärmen promenerar en man med hatt och rock från sida till sida av en bilverkstad. Han drar med fingret längs en list och upptäcker hur den följer prickar av blod.

Medan spänningen håller mina föräldrar i schack vid serien reser jag mig sakta från gömstället. Snabbt går jag igenom planen i huvudet en sista gång. Ytterdörren - för riskabel. Städskrubben - det enda tillräckligt långt bort.

Innan mamma eller pappa hinner vrida på sig smyger jag in i köket. Som ett rådjur trippar på snö dansar jag över golvet. Låter mig bära upp vikten av min egen kropp. Att smyga börjar bli min specialité.

De gula tapeterna i rummet har börjat lossna på sina ställen. Fönsterbrädan med sina tappra pelargoner har istället blivit en kyrkogård för döda flugkroppar. Kryddorna som användes till middagen står fortfarande vid spisen och tre kopparkastruller hänger på väggen som på andra sidan delar vägg med städskrubben. Jag tar spiken som jag lämnade under en tidning på köksbordet tidigare under kvällen och närmar mig dörren.

Men någonstans måste mitt goda fokus ha svikit mig. Med en växande klump i halsgropen upptäcker jag hur fotsteg rör sig från teverummet och att jag aldrig kommer att hinna få upp den låsta dörren i tid.

Mammas ögon är förvånade när hon får syn på mig fullt påklädd mitt i natten i hennes eget kök. Hon blinkar som om hon kunde vifta bort synen lika enkelt som en dröm men naturligtvis står jag kvar. Det här är ingen dröm. Inte ens en mardröm.

~~~

Hajj!

Vi är bara i början av storyn nu! Vad tycker Du om kapitlet? Det skulle vara jätte roligt att höra! 😊😘

Kram Mica