En Sista Sommar (Färdigskriven)

Kapitel 25 - Paula

Jag sitter helt stilla innan jag långsamt börjar hasa framåt längs madrassen.

"Det är hon som försvann eller hur?" frågar han.

Han vänder sig mot mig. Jag stannar upp och ser på honom. Garden höjer sig lite. Hur kan han känna igen henne? Han borde inte känna igen henne.

Jag reser mig upp och tassar närmare. Nicoline ler mot oss från sin plats på väggen. Bilden är tagen från en picknick vi hade tillsammans. Hon ler och hon har ett sugrör mellan läpparna.

"Känner du henne?" frågar jag.

Jag blinkar mot honom. Han tittar på mig. Bollar genast tillbaka.

"Gör du?"

Ena ögat flackar. Han vet redan svaret.

"Hon är min kompis."

Han skakar på huvudet.

"Jag känner henne inte, men jag känner Kevin och han känner henne."

"Men du har uppenbarligen sett henne?" fortsätter jag, plötsligt med en ny udd av nyfikenhet i rösten.

"Ja, jag tror att jag till och med kan ha varit den sista som såg henne."

Mina ögon spärras upp tills de känns stora som klot.

"Hur då? När? Var?"

Och så är hela historien ute. Vad jag gör, vad jag vill och att jag försöker hitta henne. Allt för att jag ska få veta vad han vet. Och han verkar inte ha blivit mindre hjälpsam direkt. Han betraktar intresserat röran på mitt rum som ska efterlikna en polisutredning.

"Jag såg henne vid en mack här utanför stan. Hon satt inuti en bil. En stor bil, en jeep eller en Suv eller något. Hon såg ut som ett djur i bur, skräckslagen och i chocktillstånd. Kevin stod och tankade när bilen körde in. Det är konstigt va? Hur han ger sig ut och letar efter henne och sedan så dyker hon upp när han tar en paus."

Jag lyssnar med öronen vidöppna. Ögonen likaså. Som om de måste vara det för att jag ska kunna suga i mig orden.

"Vilken mack?" frågar jag.

Han vrider ena handen runt handleden så att armbanden klirrar mot varandra. Följer konturerna längs lejonet som ryter längs underarmen.

"Den där... den som ligger ganska långt bort i utkanten... mot Jungfrustenen du vet."

Han ser frågande på mig. Manar på mig som om han vill att jag ska ta vid där han slutar. Fylla i namnet som han inte kommer ihåg.

"Kristinas mack."

Ett ljus av igenkännande lyser upp ögonen när han hör namnet.

"Ja precis."

Tankarna snurrar när jag möter hans blick. Hur lång tid kan ha gått? En timme eller två i en okänd människas sällskap, och han har redan fört mig flera meter i rätt riktning. Det är längre än vad jag sträckt mig de senaste dagarna. Jag vet att Kevin har ljugit för mig. Jag vet åt vilket håll de åkte.

Och det allra sjukaste är att det kom från ett engångsligg. En kille utanför fönstret på min gata som hittade mig när jag var som allra mest sårbar och lättpåverkad.

"Vet du något mer? Vem körde bilen? Vad hade Kevin på sig?"

Innan jag vet ordet av har jag redan papper och penna i händerna. Han ger mig en blick som är svår att läsa innan han vänder sig tillbaka mot Nicoline.

"Det var svårt att se bakom den tonade rutan, men det var en grövre man med huva som hoppade ut från framsätet och skyndade sig in i butiken. Bakom ratten satt en kvinna som såg ut som om hon just sett världen rasa samman vid sina fötter och hennes hår räckte längre ner än rutan tillät mig att se."

Han kliar sig under näsan.

"Jag känner ju Kevin. Han var klädd som vanligt. Blå jeans med svart t-shirt eller linne. När han fick syn henne tankade han klart och följde efter."

"Åt vilket håll körde de?"

Han ler mot mig så att övre tandraden visas.

"De svängde av mot skogen, vägen mot Utby. Efter att mannen med huvan och snickarbyxor kommit tillbaka. Han hade en påse med mat med sig, snabbmat förmodligen, så det var viktigt att vänta på honom. Om du tänker leta efter de så leta åt det hållet."

Pennan skrapar mot pappret. När jag är färdig kan jag inte annat än att stirra på honom.

"Har du berättat det här för någon?"

Han skakar på huvudet.

"Inte för någon annan än dig."

"Och varför i helvete då om jag får fråga?"

Jag blir nästan arg. Det här är information som behöver komma fram. Om jag inte bjudit in honom, vilket jag för en liten stund var en hårsmån från att inte göra, hade det fortfarande varit en hemlighet.

"Vem skulle jag berätta för? Du är den första jag träffar som faktiskt vill veta och kan använda dig av det. Och som verkar pålitlig."

"Tja polisen kanske. Så att de fattar att folk bryr sig."

Jag kan inte hjälpa den tydliga tonen av hånfullet som smyger sig in i rösten. Han rör runt med foten på mattan.

"Så fort jag har fått ihop tillräckligt med pengar ska jag sticka ifrån den här stan så snart som möjligt. Inget går någonsin bra för någon här."

Jag flinar mot honom.

"Det skulle gå fortare för dig om du inte slösade bort pengarna på att gå ut och festa."

Han vänder sig mot mig. Ett leende spelar på läpparna. En glimt i ena ögat.
Han stryker undan en ljusbrun hårtest från mitt ansikte.

"Du är så himla het vet du det?"

En triumferande stolthet pumpar genom kroppen. I nästa stund finner jag mig själv naglad mot väggen. Pulsen har knappat upp igen och kinderna glöder. Händerna trevar upp längs hans skulderblad. Luften känns torr. Svår att andas. Hans fingrar rör vid mina kinder. En hel kroppstyngd pressar mig mot väggen.

Axelbandet till linnet glider ner och det är tydligen allt som behövs. Hej då Game of thrones, nu händer det på riktigt.

~~~

Nämen hejsan!

Samma sak gäller här. Jag har suttit som på nålar och skrattat högt av förväntan på att få visa det här kapitlet med! 😝

Och artisten med låten är ingen mindre än den fantastiska Lindsey!! 😍

Rösta och berätta vad du tycker bästa 💕😊

//Mica