En Sista Sommar (Färdigskriven)

Kapitel 45 - Paula

Efter att ha klättrat uppför yttertrappan väntar ännu en trappa på mig fast inuti museet. En mycket brantare som leder en bit bort från ingången och garderoben till själva utställningssalen.

Jag tar två trappsteg i ett och hoppas att Sakarias inte är där. Jag har ingen lust att möta honom igen. Vad skulle jag säga? Tack för den där natten, fortsätt med det du gör.
Det skulle kunna misstolkas totalt. 

Nyfikenheten får mig att hoppa till när jag kliver upp för det sista trappsteget. Ett ljust rum med vita väggar öppnar upp sig inför mina ögon. De har gett honom en egen sal. På en särskild våning.

Jag ser mig omkring. Det är mest pensionärer som är här. En del tonåringar som jag antar känner honom på ett eller annat vis. Min egen koppling till konstnären känns mest befängd. Om Sakarias ägde ett zoo är de här människorna de coola aporna, zebrorna och elefanterna i inhägnaderna medan jag är en liten alien i ett rymdskepp som råkat krasha på museets kontor.  

Ungefär lite så.

Jag lägger händerna i kors bakom ryggen och nyper in naglarna i huden. Börjar gå runt i salen och betraktar konsten på väggarna. Det är mest tavlor men en del figurer är i papiersmaché. Mycket är naturmotiv men även en del porträtt och teckningar i gråskaliga mönster. Till och med en och annan karikatyr med stora utstickande tänder och en liten pluttig näsa.

Jag hittar bilden på vasen snabbt. Den ligger krossad mitt ute i rymden bland ett dis av stjärnor och några planeter medan bitarna börjar sväva iväg. På väg mot ett splittrat öde som ingen vet något om. Metaforen är perfekt. 

Jag fortsätter gå längs salen och ögonen dras till en tavla av en stor lönn. Ett livsträd verkar det som. I takt med att himlen blir mörkare och går från dag till natt ju högre upp stammen växer, ju äldre blir ansiktena som är inristade i barken.

Det känns nästan lite skrämmande och får små nålstick att sticka innanför skinnet.
Någon tar en bild bredvid mig. Jag fortsätter förbi en gråskalig orm och en fruktskål tills jag plötsligt tvärstannar. Nästa tavla får mig att sluta andas på riktigt.

Det snurrar bakom ögonlocken. Jag mår illa. Luften bubblar i små virvelvindar ovanpå tungan.
Samtidigt känner jag en gnutta stolthet någonstans i magtrakten och ett löjligt smicker.

Tavlan ler mot mig med slutna ögon. Jag tittar rakt på mig själv.

Ögonlocken drar ihop sig och blinkar. Det kan inte vara jag. Jag betyder ingenting för honom. Inget som han vill föreviga med pennor och penslar.

Med en udd av misstänksamhet betraktar jag personen framför mig på jakt efter felaktigheter. Något som skiljer henne från mig. Som visar att vi är två helt olika personer. Hon har ljusbrunt hår, en lite för stor näsa och rundade kinder.
Det är ingen tröst.
Det har jag också.

Ansiktet är lite elegantare skuret. Ser rundare ut medan mitt är mer ovalt. Förmodligen små förfiningar. Eller ren glömskhet.
Det som får mig att sluta tveka är födelsemärket precis nedanför högra kinden.

Handen flyger upp till min egen och känner efter. På precis samma ställe som där jag har mitt. Som om originalet skulle kunna försvinna när som helst.

Hjärtat bultar i bröstkorgen. Det är helt sjukt.
Han har målat av mig.

Mig.

En tjej som han inte ens känner som råkade ha en säng ledig och en pappa som inte var hemma. Det förvånar mig att tavlan hann bli klar. Det måste vara den som blev klar tre dagar innan utställningen.

Det smickrande är att den liknar mig så pass mycket.
Tjejen på duken ser bra ut. Lugn och harmonisk med slutna ögon. Hon ser ut att förbereda sig inför något. Vilar på ett andetag innan hon dyker ner under den iskalla vattenytan. Gör det som hon vet att hon måste göra. Även fast det gör ont när gamla minnen rivs upp.

En sorts mod ruvar över hennes drag. Förbereder sig inför något viktigt som kommer att kräva alla hennes sinnen. Jag blir lugn bara av att kolla på henne.

Ögonen vandrar till den lilla skylten längst ner i hörnet och jag stryker med fingret över namnet. Kanske hade vi något speciellt under de där få timmarna ändå. 

Han har döpt porträttet till Trust.

En museivärd med blå jeansdress kommer emot mig med en mopp i ena handen och en hink i den andra. En skruvmejsel sticker upp ur fickan. Hon låter moppen glida över golvet och lämnar en blänkande hinna av vatten över parketten. Förmodligen ser hon min fascinerade blick, alldeles uppslukad av vad jag just sett, för hon stannar upp och ler mot mig.

"Visst är hon vacker."

Om hon känner igen mina likheter med tjejen på duken så visar hon det inte.
Jag tittar mot tavlan igen. Suger in bilden av mig själv.

Det känns så konstigt att titta på sig själv utifrån. Är det såhär jag ser ut? Är det såhär alla andra ser mig? Se sig själv fast genom någon annans ögon. Mitt hår, min harmoni, min näsa, till och med mitt födelsemärke på kinden. Det finns där, alltihop. Han tog inte bort det. 

Det vibrerar i fickan.
När telefonen ringer lyser texten dolt nummer på skärmen men jag minns genast vilka det måste vara.
Psykanstalten.

"Hej, det är Paula?" svarar jag.

"Hej, det är Yvonne från Norsanstalten. Vi har tagit en extra titt på fallet du jobbar med och bestämt oss för att det är nödvändigt att hjälpa till."

~~~

Hej svejs!

Känns som att jag pratar med mig själv här haha!

Men men det är kul det också. Jag är faktiskt väldigt förtjust i Paulas perspektiv på den här historien. Hon har växt på mig något enormt. Vill du veta en hemlis?

Klart du vill. Hon började som en sidokaraktär och var inte tänkt som mer än en biroll. Men sedan behövde jag ett annat perspektiv på storyn för att det skulle gå ihop.
That's writing to ya ;)

Det är många trådar som behöver knytas ihop nu hörni! Men vi närmar oss slutet! Jag är SÅ taggad på att visa det!!

Hoppas att du vill följa med mig på resan! :D och glöm inte berätta vad du tycker! 💕

Ha det bäst flodhäst!

Mica

If everything goes vile just pose and smile 😉