En Sista Sommar (Färdigskriven)

Kapitel 5 - Paula

Liselott har gått in på sitt kontor när jag står på trappavsatsen till övervåningen men dörren har lämnats öppen. Det enda som hörs därinnifrån är knastrandet från naglar på ett tangentbord. Hon jobbar för fullt men jag tror att det bara är ett sätt att skjuta undan sorgen. För att det blir för jobbigt annars.

"Jag går ut!" ropar jag och ignorerar den förvånade följdfrågan hon skickar efter.

Sex dagar. Det är en del. Det är redan för mycket. Spåren från potentiella misstänkta kan ha glidit iväg långt utom räckhåll på den tiden, men samtidigt är det inte för sent. Inte än.
Det får det inte vara.

Gräset är smått halvblött. Jag tar av till höger runt huset, hela tiden sökande efter några dagars gamla fotspår som trampat ner gräset men hoppet sjunker snabbt. Till botten som en sten. Någon har klippt det.

Inte nyligen men bara för några dagar sedan. Tillräckligt för att fotspåren ska vara borta. I hjärnan mal tankar på Liselott som vill visa upp sitt perfekta liv. Deras underbara liv som inte är så speciellt vackert längre.
Om det var här de skulle mötas så måste de ha tagit sig vidare åt något håll från den här punkten. Jag kanske tittar åt just det hållet precis nu.

Fönstret verkar vara precis som vanligt. Stängt med ett glas som varken är rent eller smutsigt och skarpa konturer från fotografier och pennvässare på andra sidan.
Jag ser mig omkring på marken. Snurrar runt ett varv på den stenplatta jag står på.
Varken Nicoline eller Kevin sticker ut i längden så det borde inte deras skostorlekar göra heller.

Egentligen borde området spärras av och undersökas ordentligt. Då hade ingen kommit och klippt gräset för att åtminstone få bakgården att se bra ut. Det är redan för sent.

Gården ser ut som en helt vanlig trädgård. Gult gräs som börjar på att bli grönt efter en lång vinter, små tussar av gul tussilago och vitsippor som försiktigt tittar fram. En öppen yta med snåriga nyponbuskar i andra änden som en liten försiktig skyddsmur mot vägen. Märket syns på håll. Ett avstamp i rabatten, en tillplattad fläck mellan två tulpanlökar.

Jag sjunker ner på huk för att se bättre. För att komma närmare marken.
Min blick vilar på rabatten. Och det är då jag förstår. Som en glasklar bild glider scenariot ihop. Hon skulle ut, till sin kille, mitt i natten. Tillverkaren måste ha kommit uppifrån. Då finns det bara en som kan ha landat här.

Jag rotar runt bland de små bladen och de runda lökarna tills ena fingret slår i någonting. Något litet och hårt. En knapp. Brunskimrande, skulle kunna komma från en jacka. Snabbt drar jag fram en plastpåse ur jackfickan och placerar den noga inuti.

Med påsen i fickan slänger jag en blick mot träden som utgör skogens kant. Ögonen glider över stället.

De var på väg mot skogen. Någon kan ha hoppat på henne där. En kall vindil fladdrar genom kroppen i takt med grenarna som drar i vinden. Jag har aldrig känt mig så osäker förut. Fotstegen pekar ditåt men det kan vara helt fel. Det kan vara hennes föräldrar som gått där, på en skogspromenad för att rensa tankarna.

Med stängda ögonlock känner jag energin smyga tillbaka när jag tar ett nytt steg framåt. Det vibrerar i hela kroppen medan jag intalar mig att hitta tillbaka till självförtroendet. Det är bara att testa sig fram. Jag har inga ledtrådar, inga vittnen, inga misstänkta.

Nicoline hade visat honom ett träd. Det som han skulle visa kan ha varit något liknande.
Det finns bara ett sätt att ta reda på det.

---

Fotstegen leder mig till en stig. En klassisk lite bredare skogsstig med granar på vardera sidor.

Kevin skulle visa henne någonting. Det går inte riktigt ihop att han skulle visa henne någonting på hennes egen tomt, eller i närheten av den, men det var här de började.

Jag fortsätter att gå. Det är bäst att fortsätta. Skogen är inte tyst. Grenarna dras med av vinden. På andra sidan väggen av träd hörs ljudet från motorer och då och då råmar en ko. Framför mig en bit bort på stigen ligger en mörk hög av något oidentifierbart. Jag kisar för att se bättre men kommer fram till ganska snabbt att det enda sättet att se bättre är att gå närmare.

Högen visar sig vara ett rådjurskadaver. Ögonen är insjunkna och glanslösa. En livsgnista som slocknat. Pälsen är alldeles full av myror och insekter som kalasar på köttet som ingen annan vill ha.
Jag håller mig på behörigt avstånd. Det känns nästan som att inkräkta vid någon annans grav.
Temperaturen i skogen verkar med ens tre gånger kallare. Nästan spöklikt kylig och jag undrar om det är mina sinnen som spelar mig ett spratt eller om det verkligen börjar dra sig mot kväll.

En vid sväng runt rådjuret och en promenad senare beslutar jag mig för att vända om. Det finns inget här. Jag vet för lite för att planlöst följa en stig i skogen. Om det fanns något borde jag ha sett det.

Solen har börjat gå ner när jag följer stigen tillbaka. Händerna har dragit ihop sig i jackfickorna av den småkalla kylan i luften. Det har blivit ännu kallare.
Himlen sprakar bakom trädtopparna i rosa, orange och gult. En eld som glöder på himlen fast utan värme. Jag önskar att Nicoline var här så att hon kunde se det. Så vardagligt men ändå så oemotståndligt vackert.

Medan tankarna försöker pussla ihop ett pussel där bilden är lika otydlig som en dyr Picasso sparkar jag en kotte framför mig fram och tillbaka. Den studsar mot en stubbe och i samma stund som den flyger iväg tvärstannar jag.

Jag kanske inte är en så duktig detektiv framförallt.
Det känns som om jag har varit blind. Tittat i en halsduk istället för runt omkring mig. Visserligen letade jag vid fönstret men lekstugan är inte långt därifrån. Hjärtat drar ihop sig och tar ett skutt när jag skyndar fram över gräset.

Lekstugan är tom och öde. Den ser så vilsen ut efter att ha blivit övergiven i så många år. Något som har deppat ihop och tappat hoppet när alla lämnat den bakom sig. Jag trippar fram och lägger handen om tygbiten som hänger från en spik vid dörren. En mörkblå tygbit från ett tjockare plagg, en hoodie eller liknande.
Så vitt jag vet har inte Nicoline några mörkblå kläder.

~~~

Helluuu!

Guess who's back?

....Spiderman!

No just Me, Plot twist.

Jag är tillbaka och kommer förmodligen att ha tid att uppdatera mycket oftare nu.
All feedback är alltid välkommet :)

Hoppas att du har en lika bra dag som dig själv och lämna en kommentar eller två 😊💕

//Mica