En Sista Sommar (Färdigskriven)

Kapitel 57 - Paula

Kvarnen med ögat. Jag vet var den är.

Den har nästan blivit en sevärdhet. Det var någon som klottrade dit ögat för länge sedan långt innan jag föddes och i takt med att allt fler tyckte den var snygg och häftig började den ses som någonting som borde uppskattas. Ibland kan jag inte låta bli att undra vad konstnären gör idag. Förmodligen sitter personen vid en dator på ett kontor någonstans och längtar till nästa kafferast.

På anslagstavlan sitter en ny lapp. VKJ 399. Enligt transportstyrelsen är den registrerad på någon som heter Jan Lantz, 58 år. Adressen var skriven på Tallkottsvägen 35. Samma gata som där mannen bodde vars Jeep hade blivit stulen.

Klockan närmar sig sex. Det möjliga ruset borde vara borta nu. En dag har gått, det är lördagkväll och jag har låst in mig på mitt rum.
Jag tittar på bilden av Nicoline igen. Ler över hennes finurlighet.

Det här är en ovärderlig ledtråd. Om hon bara hade vetat att hon skickat meddelandet till fel person. Då kanske hon hade skickat samma meddelande till mig istället och då hade hon varit räddad vid det här laget. Kevin visste om allt hela tiden och gjorde inte ett smack för att förändra något.

Nicoline har varit borta i flera veckor. Ingen har hört av henne. Ibland undrar jag om hon är död, som Kevin säger att hon är, bara för att i nästa stund bortföra tanken. Jag får inte tänka så. Får inte. Jag borde gå. Sticka nu med detsamma.

Kevins telefon ligger på nattduksbordet. Jag har tittat i den hela morgonen. Egentligen ville jag göra det efter lunch också men pappa behövde hjälp med en ny leverans. Det är först nu jag har tid för mig själv igen.
Med en blick på spegeln nappar jag åt mig den.

Efter en snabb genomgång av de få nerladdade apparna, snapchat och en kompass, konstaterar jag att fotoalbumet är tomt. Precis som alla konversationer på mejl. Kanske förde han sina privata konversationer på snapchat. För att allt raderas efter att det har öppnats. Det skulle förklara hans skrala utbud av nerladdade appar.

Så jag återvänder till smsen där någon som heter Rufus skrev till honom i början av maj.

19:46
Rufus:
kom till mej ikväll det blir kull ;)

Jag fnyser till och skrattar. Han måste ha menat kul. Eller knull. Vad vet jag. En annan konversation drar till sig min uppmärksamhet. Framförallt på grund av de märkliga namnen han ger till alla sina kontakter.

15:17
Skatan:
vi behöver dej här

15:17
Kevin:
Kmr kl 16

15:18
Skatan:
bra

De är anonyma allihop. Utom Rufus verkar det som. Han kanske är en av Sakarias vänner. En av alla de som stod utanför mitt fönster. Jag blinkar mot taket. Leker med synen av att världen växlar mellan svart och vitt. Ingenting är så enkelt. Allting är en gråskala. Dolt i skuggor.

Jag klickar mig tillbaka till startskärmen där snapchats gula och vita spöksymbol drar till sig min uppmärksamhet.

På nedervåningen hörs pappa stöka i köket. Han ska träffa Lucas ikväll. Det är i alla fall den anledningen jag har intalat mig för att förklara varför det luktar Aftershave i hela huset.

Jag river fram ryggsäcken från garderoben och tittar hur mycket som ligger kvar sedan sist. Paraplyet, ficklampan och fickkniven är kvar. Mackorna är borta, såklart, uppätna sedan länge.

En karta över Forsåkra ligger undanstoppad på skrivbordet. Jag packar ner den. Likadant med kikaren, kompassen, fickkniven, en rulle silvertejp samt några hårnålar som jag samlat på mig.
Mitt överlevnads kit.

Ända sedan vi började prata om spaningar i skolan började jag samla på mig det viktigaste. Bytte bort saker mot något bättre för att hålla det smidigt och enkelt. Lätt att bära. Jag stoppar ner ett par servetter och sträcker mig efter pennan på skrivbordet. Penna med block, check. För säkerhets skull stoppar jag ner ett par kläder till Nicoline och en filt.

Jag blir stående mitt i rummet och tittar ner på mig själv. Röd pyjamas med omatchande rosa byxor. Jag är klädd för en lugn kväll i sängen. Inte menad för någon att titta på.

Ögonen dras mot Nicoline igen för säkert miljonte gången och jag känner hur hela kroppen tvekar. Fylls av ett sus som brusar i blodet. Jag har aldrig känt mig så nära henne förut. Inte ens när vi stått precis bredvid varandra. Nu är det som att jag har fått kliva in rakt i hennes tankar. Jag förstår precis hur hon känner. Hur hon måste ha känt den där dagen.

Handen lyfter upp ryggsäcken, känner på den lätta vikten och granskar den noga. Det här är sista chansen att dra sig ur. Jag borde inte. Det är farligt. Precis som Liselott säger. Jag borde berätta mina upptäckter för polisen som snart finns här nere och håller på att kära ner sig i min pappa.

Men vad händer med Nicoline då? Hon behöver mig. Polisen har inte gjort ett piss. För att de inte hade tid. För att de prioriterade annat. Det är mitt case. Jag måste också gå till botten med det. Visa kompetensen som vilar hos en ung polisstudent. På det hela taget, vad har de fått ihop jämfört med mina upptäckter?

Jag skalar av mig pyjamasen, nyper lite i hullen vid midjan och drar på mig ett par svarta träningsbyxor, ett linne, en t-shirt och en grön tjocktröja. Det är det närmaste camouflage jag kan komma.

Jag knyter ena handen i fickan och biter mig i tungan när jag möter de beslutsamma ögonen i spegeln. Om de där irisarna bara visste hur rädd jag känner mig. Hjärtat är på väg att göra uppror i bröstkorgen men blicken är stadig. Som om mitt ansikte tillhörde någon annan.

Det ljusbruna håret hänger i en slarvig hästsvans och de smala läpparna ler inte ens. Hänger slappt med spetsarna pekande mjukt neråt.
Hon som står framför mig har bestämt sig. Hon är verkligen säker. Hon tänker göra det här.

Då borde jag också göra det.

Jag snurrar upp hårsvansen i en stram knut i nacken och lägger rikligt med tid på att få med alla hårslingor. Under ett flyktigt ögonblick överväger jag att dra på lite knivspets vass eyeliner bara för sakens skull men ändrar mig. Smink är överflöd. När jag är klar med håruppsättningen blir jag en aning imponerad över hur slätt och perfekt tofsen sitter.

Till sist kilar jag ner både min egen telefon och Kevins i fickan. En snabb koll på fingrarna visar att det bara är regnjacka och ett snöre som saknas.

Det finns där nere. Jag måste ta mig förbi pappa.

Jag måste smyga.

---

Alltså wow!!!

Vad kommer att hända?
Nu är vi  typ tillbaka vid början igen. Fast med en annan person. Kommer Paula att lyckas med att smyga ut? Kommer hon att lyckas med det som Nicoline på sätt och vis misslyckades med? Det är ju trots allt inte hennes specialitet, utan Nicos.

Nuuuu!!! Vad tyckte du? Hur var kapitlet? Var det underhållande? Spännande? Tråkigt? Roligt? Sorgligt? Märkligt? Pissigt? Berätta så gör du den här tjejen glad <3

Dum fråga kanske men har du sett Sherlock? SÅÅÅ BRA!!! Musik, skådespel, handling och hela baletten! Tyckte att den musiken skulle passa till detta kapitlet

Ha en riktigt bra kväll nu, eller dag eller morgon eller vilken tid på dygnet det nu är. Ta hand om dig! :)

If everything goes vile just pose and smile!

Kram Mica