En Sista Sommar (Färdigskriven)

Kapitel 7

Talltopp efter talltopp susar förbi fönstertoppen, den lilla bit genom glaset som jag fortfarande kan hålla koll på utan att resa mig upp.
Jag vet att vi befinner oss någonstans i en skog, vilket inte hjälper särskilt mycket då det praktiskt taget finns skog överallt runt de närmsta områdena. Kevins silvernos tittar fram då och då men låter sedan direkt Suven köra ifrån.

Det kränger till när bilen kör ner i en grop och upp igen. Det allra värsta var körleden. På de breda asfaltsvägarna drog de iväg i en halsbrytande hastighet som kändes näst intill dödlig. Nu verkar de ha lugnat ner sitt vansinniga tempo och jag lyckas hålla mig någorlunda stadig genom att spjärna emot.
Aldrig i min vildaste fantasi trodde jag att jag skulle hålla fast för mitt liv i bakluckan på en bil.

---

Vi kör in på en gård där den andra bilen redan väntar. Jag måste erkänna att jag trots allt inte deppar ihop totalt när jag upptäcker att vi inte är alltför långt bortom civilisationen. Det är inte inne i centrum men det finns fortfarande flera hus med gårdar runtomkring. Timmerhus och röda stugor med någonting trolskt vilande över sig men vimplarna i flaggstängerna skvallrar om att de är fullt bebodda.

Det finns fortfarande hopp.

Snabbt ålar jag fram mobilen igen nu när bilen saktat ner och skriver en så kort men detaljrik miljöbeskrivning jag kan. Den här gången till Paula också. Att satsa alla slantar på Kevin vore dumdristigt.
Den grå kvarnen nedåt landsvägen med ett blått öga klottrat under ena vingen är ett perfekt riktmärke.
Mobilen vibrerar i min hand. Jag tittar ner och svär tyst. Det var mina sista slantar. Kevins skickades iväg. Inte Paulas.

Bilen vinglar till när man efter man hoppar ut. Mitt balanssinne verkar ha försvunnit helt under bara en natt. En av männen, en med grov brun skäggstubb och en röd snusnäsduk om halsen som en pytteliten halsduk, lyfter dörren till min cell och knyter näsduken över munnen. Jag hinner inte ens öppna den för att skrika. Ilsket biter jag i tyget medan uppgivenheten river i bröstet med sina giftiga klor när han låser fast ett handfängsel om handlederna. Uppgivenheten förgiftar mig ännu mer när en bitter smak av snus leker över tungan.

Solen har gått ner bakom randen av träd. Stammarna står som svarta vittnen alldeles tysta bortanför ängarna. Skuggor, de enda som känner till var jag är. Tillsammans med macken är ljusföroreningarna långt borta. Jag kan inte se ett dyft sånär som på de åtta siluetterna som vaksamt rör sig runt huset. De verkar leta efter någonting.
Lukten av bensin är fortfarande stark och påtaglig. För stark. Den fyller hela kroppen med varje andetag. Det går inte att tänka på något annat än svart, motsträvig olja lika mörk som himlen.

Oavsett vad mina kidnappare planerar, så finns det en nästan oändlig skattkammare någonstans i närheten fylld av svart guld. Antingen från dem, eller från någon annan.
Tyst ber jag den osäkraste bönen jag bett i hela mitt liv att det kommer från dem.

Träden vajar sakta. En man med ögonlapp för vänster öga griper om mitt handfängsel. I skydd av mörkret transporterar de mig till huset. Jag hinner snappa upp en döende engångsgrill på verandan. Röken som sipprar upp från gallret tyder på att den använts nyligen. En ung man med kniv i bältet föser in mig i hallen, han kan max vara runt tjugotvå och har ett ruskigt ärr nedanför halsen. Två andra killar väntar bakom honom. På ett bord i rummet mitt emot står en präktig kaffebryggare på en bunt papper. Jag kniper läpparna om det styva tyget.
Nu eller aldrig, jag måste fly. Annars riskerar jag att bli fast här kanske för alltid. Innefrån ett hus är det svårt att komma ut och de har redan stängt in mig tillräckligt.

Jag sneglar över axeln i väntan på rätt tillfälle. Det är några meter mellan de andra och killen med kniven. Han håller mig medan de andra står halvböjda vid bilarna. Jag skulle hinna vrida mig loss och sedan springa för allt vad jag är värd mot skogen men så har han ju faktiskt en kniv i bältet. Jag har ingen aning om hur snabb eller hur duktig han är med att hantera den.
Men om gudarna skulle öppna ett fönster åt mig eller inte får jag aldrig veta, för sedan blir allt svart.

Ett vasst slag tränger mot tinningen. Världen kränger omkull. Det smakar blod och huset luktar ännu starkare av rökt cigarett än bilen. Det är så enkelt att känna nu när jag inte kan se. Utan att kunna kämpa emot känner jag hur ett par armar lyfter upp mig och slänger vårdslöst ner mig igen en stund senare. Bakom min rygg mumlar flera röster ord som jag bara halvt kan urskilja. De verkar inte ens bilda riktiga meningar även fast jag klart och tydligt hör att det är på svenska.
Dunsen från det hårda golvet får det att vibrera mot ryggraden. Det sista jag hör innan allt övergår i ett ändlöst mörker är hur en dörr slår igen och ett lås går på. 

---

Hejsan! 

Vad tycker du om berättelsen såhär långt? Det är bara i början men du får jätte gärna göra en tjej glad och skriva några ord :) 

Vill bara säga att det här inte är någon vanlig gängstory med dåliga killar och bra tjejer som det finns mängder av på wattpad. Big no no no no. Verkligheten är inte så enkel. Verkligheten är ganska twistad. 
Fortsätt läsa och upptäck att allt är mycket mer komplicerade än vad vi vill tro. 

Kramis Mica