En Sista Sommar (Färdigskriven)

Kapitel 30 - Paula

Ryggsäcken glider över bordsskivan där jag kastat den när jag skyndar in i skolans laboratorium. Jag har en navkapsel till en Jeep, jag har en lapp. Enligt Sakarias var bilen som höll Nicoline fångad en Suv.

För säkerhets skull tvättar jag händerna med lite extra tvål än vanligt vid handfatet. Löddret sprider sig snabbt över knogarna. Fingrarna lindar sig om varandra och jag möter min egen spegelbild medan de jobbar.

Synen i glaset får hjärtat att spännas och jag känner hur hela bröstkorgen studsar till i otakt. Jag följer konturerna av en mörklila fläck mitt på halsen.

Den är gigantisk. En stor blålila blaffa som blommar ut mitt på min hals. Nu med lite tvållödder på ena sidan.
Det skulle kunna vara ett blåmärke, bara det att ingen skulle tro mig.

Jag sväljer och ser hur en liten rund kula glider genom strupen. Jag har blivit märkt. Sakarias har lämnat efter sig ett tillfälligt spår. Ett lila märke som snart kommer att blekna.
Bara för att visa att han var där.

Såhär har jag gått runt hela dagen alltså. Vidöppet och fritt för alla att se. Det börjar klicka innanför öronen och jag pressar två fingrar mot pannan.

Det betyder att Madeleine måste ha sett.

Jag torkar av händerna på en pappershandduk som råkar dela sig i två. Jag har gått runt med en stor vattenpuss på halsen.

Oron tuggar under revbenen när jag börjar rota igenom väskan efter någonting att hänga över halsen. Mot botten hittar jag en reflexväst och hinner vira den runt blåklockan på halsen i samma stund som dörrhandtaget trycks ner och Karin står i dörröppningen.

Hon stirrar på mig och rynkar på pannan. Kinderna är smått rosiga och jackan är öppen för vinden. De rektangulära glasögonen har halkat ner lite. Hon erbjöd sig att komma förbi och hjälpa till. Tyckte det var bra såhär första gången jag ska laborera själv.

Linjerna i pannan förvandlas till oro.

"Vad är det du har på dig? Är du sjuk?"

Jag förstår henne. Hon är artig nog  att tro på det bästa.
Reflexvästens tvättlapp skaver mot halsen.

"Lite ont i halsen bara." svarar jag.

Det är på sätt och vis sant. Min huvudlärare tar av sig jackan och hänger den på en stol. Hon tittar på mig och sedan på ryggsäcken. Jag kan se hur hon försöker att undvika reflexvästen.

"Jaha, så här är vi nu. Är det där de möjliga bevismaterialen?"

Hon pekar på sakerna på bordet. Jag nickar och lämnar över navkapseln och lappen till henne. Karin ställer sig vid ett bord och börjar plocka fram redskap ur ett skåp.

"Jag gör metoden med jodångan så får du göra pulvermetoden."

Hon drar på sig en vit skyddshandske och skjuter navkapseln mot mig. Jag plockar fram en pensel, en burk med vitt pulver och norpar ett vitt papper från en hylla. På andra sidan har Karin ställt fram en behållare, en tång och en burk jod. 

Penslandet på navkapseln känns krypande långsamt. Framför mig stiger ångor upp från behållaren med upphettat jod. Karin håller pappret ovanför öppningen. Arbetet tar sin tid. Flera gånger finner jag mig själv titta drömmande mot klockan och hoppas att resultatet snart ska visa sig. Fettiga fingeravtryck som lyser lika tydligt som om de var neonljus.

Karins undersökning går betydligt snabbare än min. Men hon har också gjort det hundratals gånger förut. Hon vänder sig om och håller upp ett papper fullt av våta fläckar.

"Klar."

Jag lägger ner penseln och glömmer allt som har med pulver och navkapslar att göra.

"Finns det några matchningar?" 

Hon ler. 

"Det kryllar av fingeravtryck. Några är från dig. Det intressanta är de andra tre. Ett utav de går inte att analysera. Det är helt nytt, finns inte i registren. De andra två däremot..." 

Hon slutar att prata. Inte abrupt, hon får det att låta som att det var helt naturligt att meningen skulle ta slut precis där.
Jag står vid min plats och ser på när hon går till andra sidan rummet och plockar fram en svart pärm. Det suger till i magen.
Någonstans där inuti finns mina misstänkta.

Karin bläddrar bland sidorna. Ansikten med korta personbeskrivningar fladdrar förbi. Hon stannar för att klia sig på näsan vid en man med brunt hår och smalt ansikte. I små datorskrivna bokstäver läser jag namnet Johan Norrgård.

Hon bläddrar vidare bland profilerna och petar upp glasögonen på näsan.

"Ida Scott. Flera gånger misstänkt och dömd för flera kidnappningar och dråp. En del stölder också men det var länge sedan nu. Det är ju en bra början i alla fall att du har fått upp just hennes fingeravtryck."

Jag tittar på det stela ansiktet som tillhör Ida. Rödbrunt hår, runda kinder, näsan som pekar lätt uppåt. Jag tycker att jag känner igen henne och sedan minns jag var jag har sett henne. Var jag har läst efternamnet. Hennes profil hänger på väggen hemma hos mig. Jag fotade den på polisstationen.

"Var är hon nu?" frågar jag.

Karin rycker på axlarna.

"Vet inte. Ida avtjänade sitt straff för ett år sedan."

Jag tittar noga på hennes profil igen. Hon är ung. Ser ut att vara runt trettio. Jag vet inte vilken anledning som skulle få en ung tjej med framtiden framför sig och en spetsig näsa att röra sig bland olagliga kretsar. Det får nyfikenheten att undra vad som ledde henne in på den mörka vägen egentligen.

"Ida är en talför typ."

Karin bläddrar vidare. Jag ser både skalliga män, fräkniga pojkar och kvinnor med tjockt lockigt hår. Efter en liten stund stannar hon på en profil i den bakre delen av pärmen. Jag lutar huvudet på sne för att tydligare kunna se den ljusa tjejen på bilden som ser så liten ut i jämförelse med alla andra. Hon måste vara max sexton år.

En hård näve kramar om tarmarna. Håller i dem som en sadistisk blombukett, det är i alla fall så det känns. Vrider om så att det svider.

Hon är visserligen mycket yngre än vad hon är nu men dragen finns där. Det ljusa håret i axellängd på bilden, de gröna ögonen med bruna stänk i sig och ansiktsformen som liknar en upp och nervänd trekant. Versionen av henne innan hon växte upp och blev färgad av livet.

Som om vi stod och pratade med varandra på två olika öar hör jag Karins röst långt borta i fjärran.

"Den andra vars DNA fanns på lappen är från den här tjejen. Madeleine Forss."

Fingret pekar på hennes namn. Rösten drunknar nästan från bruset i mina öron. Det är självklart att Madeleines celler fanns på pappret. Det var hon som plockade upp den bland bensindunkarna på macken. Det är inte det som får pulsen att trycka sig mot skinnet.

Hon tog i lappen, javisst, men det förklarar inte varför hennes namn finns i polisens brottsregister.

~~~

Hejsan hoppsan!

Dundunduuun! Erkänn, det trodde du inte va? Eller gjorde du? Lyckades du syna mig ändå? :O

Rösta och kommentera finaste, dina ord betyder allt!! 💕

If everything goes vile just pose and smile

- Mica