En Sista Sommar (Färdigskriven)

Kapitel 73 - Paula

Det är skrämmande hur tyst det är när inget rör sig. För jag kan svära på att världen står stilla. Vattnet existerar inte runt mina ben. Ugglorna är tysta i träden. Kvinnan är bara en skugga.

Det enda jag gör är att andas. Andas och samla tankar. Min kropp är ett museum. Ett hus av filmer och fotografier. Jag söker inuti mig själv. Efter de där guldkornen. Efter värme och lycka. Fina minnen och vackra stunder. Personer jag bryr mig om. Personer som får solen att stiga lite snabbare över himlen på morgonen. Personer jag skulle dö för. Personer som vet hur man väver ett band av kärlek.

Kärlek.

Allt det där som jag har men som inte hon har.

Pannbenet fungerar som en filmduk. Bilderna som projiceras är det jag som har full kontroll över. Jag har inte fjärrkontrollen, jag är fjärrkontrollen.

Den första som visas är pappa. Brunt hår och förkläde. När han kommer hem från jobbet på vintern med blossande rosenröda kinder och mössan nerdragen över öronen.

Våra fredagar tillsammans framför teven. Snabbspolat tillbaka till när jag var yngre och han brukade följa med mig en bit till skolan varje dag. En varm men samtidigt värkande känsla böljar ut över bröstkorgen.

Sedan byts pappa ut av Linnea. När vi först träffades, hur vi klickade. Hur rolig hon är att umgås med och att hon alltid finns där. En gång när jag blev sjuk och pappa var bortrest på företagsresa kom hon hem och lagade citronte och kryddig tomatsoppa med chili. Till och med skålen kändes speciell efteråt.

Linnea tonar bort. Det hugger till mellan lungorna. Till min förvåning byts hon ut mot en annan tjej.

Madde.

Jag trodde inte att någon som jag lärt känna relativt nyligen kunde gräva sig så djupt under huden. Men tydligen är det precis vad Madde kan.

Vattnet plaskar till och en hes röst går genom luften.

"Vill du inte veta varför jag är här? Jag skulle vara väldigt nyfiken om jag var du."

Jag vet inte om hon skulle det. För jag vet ingenting längre. Allt får mig ur balans. Rösten är hög men lugn och stadig på samma gång. Kontrollerad, men jag kan ändå höra den svaga paniken som lurar under den. Hon anar vad jag håller på med. Och hon försöker göra någonting åt det.

"Jag bryr mig inte ett smack om Nicoline, hon var bara en mus som kom i kläm."

Jag ser på henne. Lugnt och stilla. Försöker släppa taget om all ilska, irritation och långsamt växande hat. Om jag tar upp till kamp kommer hon bara att bli starkare. Det är kampen hon är ute efter. Hon livnär sig på den.

Magen skjuter ut och in i regelbundna andetag. Tacksamhet är det enda som spelar någon roll nu. Om jag ska ha en chans.

Jag betraktar den blanka vattenytan framför henne. Det som skiljer oss åt. Hon tittar på den som pappa skulle titta på en stor spindel eller Linnea på en tandläkare.

De svarta ögonen mönstrar mig. Jag vet inte om jag kan förnimma någon riktig känsla i ansiktet. Det är stelnat och korthugget.

"Slöjorna mellan de levande och de dödas värld är extra tunna nu. Jag hittade ett sätt att krypa igenom. Du anar inte hur tråkigt det är att vara död."

En tyst blandning mellan en fnysning och ett skratt lämnar läpparna. Det kan jag faktiskt köpa.

Jag plockar fram ficklampan ur ytterfacket, tänder den och lyser henne rakt i ansiktet. Hon kisar och tittar bort, lägger ena armen över pannan och drar på mungiporna.