En Sista Sommar (Färdigskriven)

Kapitel 27

Rummet känns så vansinnigt litet. Nästan som om de enda som verkligen befinner sig här inne är jag, Elias och tjuren till kvinna som håller honom fast mellan sina tjocka armar. Hon som gör honom illa. Det enda jag ser är pistolen mot hans femtonåriga lilla huvud. Avtryckaren och pistolen vars avstånd blir allt mindre och mindre. Synfältet trubbas av i kanterna. Som att titta genom en tunnel.

"Mutor!"

Jag skriker. Rösten river i halsen. River upp djupa sår i strupen och i mig själv. Hela jag känns som en trasdocka som någon skurit sönder i flera tusen slamsor. Bakom mig mässar en röst.

"Vad för sorts mutor?"

All luft går ur mig. Pyser ut som genom en ballong och precis som en ballong rasar jag ihop på golvet. Tömd på innehåll.

"Vissa blev mutade. För att lägga sin röst på henne."

Jag ser på Elias. Han ser inte tillbaka. Han verkar inte ens vara medveten om vad som händer. Men Kevin är medveten. Han stirrar på mig med uppslagna ögon och verkar någonstans djupt rotat inom sig ge mig ett halvhjärtat och medlidsamt ögonkast. Jag försökte i alla fall.
Vi är fria och vi lever, men för hur länge? 

Någon nyper tag om mina handleder och naglar fast de bakom min rygg. Inuti mig ekar pulsen genom skalet hos en kropp som känns tom. Jag kan inte fatta att jag har sagt det. Jag kan inte fatta att det har läckt ut i fel händer. Ändå. Trots allt. Trots att jag försökte stå emot så länge. Jag kan inte fatta vad som har hänt, att det händer. Det är ute och går inte att ta tillbaka. Lika lite som ett skickat mejl.
Frågan som svävar precis inom räckhåll vet jag inte om jag vågar sträcka mig efter.

Vad händer nu?

Jag drar ett skälvande andetag. Jag vill inte tänka på det.

"Låt mig gå."

Rösten är en snyftning.

"Jag har gjort vad ni har bett mig om. Låt mig gå. Och Kevin och Elias också."

Bakom mig hörs ett dovt fnysande, nästan ett fniss. Ett spinnande katt skratt och jag förstår precis vem det är. Någon mer gör henne sällskap någonstans bakom.

"Och riskera att du går direkt till polisen och berättar din saftiga lilla historia? Glöm det tjejen. Du vet för mycket."

Där och då går luften ur mig på riktigt. Om den första lungan fick punktering för en stund sedan så är det den andras tur nu. Jag fattar ingenting längre. Jag fattar inte vad jag ska göra. Kanske är det enda riktiga alternativet att slå tillbaka? Kanske var det det enda riktiga alternativet från början?

Men det är samtidigt precis vad jag har gjort och ändå misslyckats. Gång på gång. Om jag kunde gå tillbaka i tiden och ändra en enda sak skulle det vara stunden då min kropp lämnade fönsterbrädan. Om ändå mamma hade kommit på mig en gång till.
Jag är alldeles för bra på att smyga.

Värmen från händerna på mina handleder bränner som solar mot huden. Jag må vara duktig men det är skillnad på att söka sig ut från ett hus där alla tror att en ligger och sover skönt i sin säng och en stuga vars bevakning är fullt riktad mot en själv.

Mina fötter är ändå fortfarande mitt bästa alternativ. Det eller en pistol.

Med blicken spänt riktad mot Elias duckar jag och vrider ur armen ända från axeln ur hennes grepp. Hennes händer halkar mot min hud. Väl fri störtar jag mot bordet och greppar tag i pistolen. Fotsteg klampar runt i rummet. Jag slungar mig ner under bordsytan. Bara för att i nästa stund känna en hård smäll mot huvudet och hur omgivningen gungar till. Det dunkar i huvudet. I pannan. Synfältet målas svart och det sista jag känner är hur jag förlorar balansen och allt kränger omkull.
Inte bara jag utan hela världen.

~~~

Nämen hej!

Vad roligt att du är med mig fortfarande! Lämna jätte gärna några ord om vad du tycker so far och glöm inte att rösta 💕🌟

Ta hand om dig!

//Mica