En Sista Sommar (Färdigskriven)

Kapitel 31 - Paula

Jag stannar bakom häcken intill huset. Navkapseln var ett villospår. Fingeravtrycken gick inte att identifiera och Karin höll ett långt föredrag för mig som egentligen bara behövde vara hälften så långt om att det är en ganska stor skillnad på en Suv och en Jeep. Jag nickade mest och skakade på huvudet ibland.

Ögonlocken fäller ihop sig. Jag rullar axlarna några varv och drar ner ett djupt andetag i lungorna. Rättar till reflexvästen ifall att den skulle ha lagt sig annorlunda av vinden. Det första jag måste göra när jag kommer in är att leta rätt på en sjal. 

Doften av kanelbullar och ljudet av röster som pratar och skrattar slår emot mig när jag kliver innanför tröskeln. Det är ovant, med tanke på att pappa sällan brukar bjuda hem någon. Efter att ha spenderat en hel dag på restaurangen och serva andra brukar han föredra att ligga på soffan och inte ens så mycket som tänka på matlagning.

Jag sparkar av mig skorna och tar en rutig scarf från hatthyllan som jag snabbt byter ut mot reflexvästen. Den vita spegeln ovanför byrån visar en tygbit som täcker hela halsen.

Jag börjar gå uppför trappan förbi köket men stannar vid det fjärde trappsteget. Trodde jag att jag skulle kunna smyga förbi ostört så trodde jag helt fel. 

Kroppen stannar av. Långsamt försöker jag backa ner några steg för att komma undan och smita in i badrummet.
Det är inte heller en särskilt god idé.

Vid köksbordet sitter pappa tillsammans med den brunhåriga mannen med runda glasögon.
Dejten.
Ögonen är stramt riktade mot mig och följer varje rörelse jag gör.

Det värsta är dock den krossade vasen vars skärvor ligger på köksbordet. Jag kniper ihop ögonen och förbannar mig själv.
Jag borde ha tagit rätt på den bättre. Allting händer på samma gång.

Jag fortsätter att backa nerför trappan hela vägen till avsatsen, ända tills pappas ögon bränner i nacken vänder jag mig om.

"Goddag Paula! Det här är Lucas."

Ett stort leende pryder pappas ansikte. Han ser ovanligt glad ut. Lucas vänder sig om på stolen och ler mot mig, till och med vinkar. Han ser ganska söt ut, för att vara runt femtio, och jag kan förstå varför pappa gillar honom.

"Hejsan." svarar jag och efter det har jag ingen aning om vad jag ska säga.

Framför mig vid vårt köksbord sitter pappa med sin dejt. Jag vill helst inte störa. Jag vill helst springa upp till mitt rum och vara där istället. Jag går baklänges in i köket och stannar vid kylskåpet när pappa fångar min blick.

Glädjen sjunker undan med leendet och det annars så vänliga kockansiktet liksom hårdnar. Ett viktigt samtal är på gång.

När jag försöker fästa blicken vid näsroten istället för att slippa ögonkontakt ändrar han skickligt riktning så att jag tittar rakt på honom igen.

Pappa pekar på den krossade vasen på bordet.

"Du vet möjligen inte vad som har hänt med min finvas?"

Aouch. Där kom det.

Hela andningssystemet verkar upphöra att fungera. Marken försvinner långsamt under fötterna bit för bit och för ett ögonblick känns det som om jag svävar.

Innan jag faller.

Snabbt och hårt. Jag hoppas att de chokade skuldkänslorna får mig att se förfärad ut.

"Nej." svarar jag. "Vad är det som har hänt?"

Pappa läser mig som om jag var ett av hans mindre lyckade recept och jag låtsas bita mig i läppen. Tanken får agera för kroppen.

"Jag vet inte." säger han. "Jag hittade den på en skyffel bakom soffan."

Jag tittar mot soffan och sedan på bordet där skärvorna ligger. Utan skyffel.
Jag vill inte gärna berätta den riktiga historien. Framförallt inte när Lucas är här.

Då måste jag riva upp rötterna till varför en okänd kille var i vårt hus natten till lördag. Med tanke på omständigheterna är det en historia jag helst inte vill dela med pappa.

"Kanske katten råkade komma åt den. Du vet att Manna gillar äventyr inomhus."

Det är ett bra försök. Tills jag inser hur dåligt det är.

"Katter brukar inte vanligtvis sopa upp saker efter sig."

Pappa ser på mig. Jag har ingen aning om han misstänker mig eller inte och det är det som är det läskiga.
Lucas tar en kanelbulle och liksom bryter udden av ögonblicket. Jag önskar att jag kunde vara lika obrydd.

"Jag vet, men gäster brukar kunna göra det. En av mina kompisar måste ha kommit åt den."

"Har du haft några gäster här på sistone då?"

Nästa ord skär i mig djupt. Jag vill inte säga det men det känns som om jag måste. Kort ber jag en bön om att hon ska förlåta mig efteråt. Om inte annat, låt det vara ett test för vad vänskap står för.

"Linnea." säger jag försiktigt. Som om ordet kunde gå sönder, krossas mot marken precis som vasen.
Jag vill inte säga det och jag tror att det märks.

"Är det Linnea som har gjort det?" frågar pappa skarpt.

Då faller allt till golvet. Jag ser det framför mig i mina tankar, hur hundratals bitar ligger huller om buller och skaver mot golvskivorna, och jag inser att det bästa är att erkänna.
På mitt vis.

"Ja. Hon stötte till bordet och den föll av. Jag var med när det hände men inte exakt på platsen. Vi sopade upp resterna och vågade inte säga någonting. Förlåt."

De första sekunderna som passerar känns olidliga. Jag har blottat mig och nu står jag här i köket och fryser. Och det beror inte på kylan som sipprar ut från kylskåpet bakom mig.

Pappa blir tyst och tittar på mig. På duken, på resterna av vasen och allt därimellan.

Det är lite som att gå på vatten. Vi båda vet att det är omöjligt och att jag kommer att braka genom ytan när som helst men ändå har jag inte ens tagit det första steget. För hoppfull för att försöka.

"Okej. Jag antar att det inte är något att göra åt."

Han stirrar på bullfatet och det gör med ens vansinnigt ont i bröstet. En mörk punkt av ånger och smärta. Fingret han brukade ha vigselringen på för länge sedan rör vid skärvorna. På den tiden när farmor fortfarande levde och vi var en hel familj.

"Tack i alla fall, men se till att vara mer försiktig nästa gång."

Jag nickar.

"Det ska jag."

Det ska jag verkligen.

Fri från deras blickar och frågor styr jag stegen mot mitt rum. Anslagstavlan är så gott som tom med undantag för bilden på Nicoline och de få bevis jag lyckats samla på mig. Två minuter senare har jag satt upp bilden på Ida Scott och tagit fram profilerna från polisstationen.

"Nu börjar det roliga." mumlar jag för mig själv. "Jag ta reda på vem som har gjort det här mot dig."

~~~

Morsning!

Nytt kapitel yäyä!
Skriv jätte gärna vad du tyckte, både positivt och negativt. Jag vill höra allt!

Ha det bäst finaste läsare 💕

If everything goes vile just pose and smile

//Mica