En Sista Sommar (Färdigskriven)

Kapitel 26 - Paula

Täcket vilar mot huden. Han böjer sig ner för att kyssa mig när jag hör fotsteg på farstun utanför. Låset går upp och sedan ytterdörren. Fotsteg i kör. Med ens känns hela min kropp som förvandlad till sten.
Pappa har kommit hem. Och av ljudet att döma är han inte ensam.

Sakarias verkar inte märka att jag förvandlats till en planka. Lång, rak och stel. Alldeles orörlig till skillnad från ögonen som försöker hitta en glipa mellan hud och hår. Hela kroppen rusar av en kall panik, ändå förmår jag inte röra mig en millimeter.

Jag suger in ett kallt andetag. Mina händer lyckas röra sig uppför hans rygg. När de når skulderbladen, slår det mig att de verkligen känns som vassa blad. Jag klämmer till och snor runt.

Det går fort. Han ser aningen chockad ut. Med två händer som båda är låsta under honom låter jag läpparna ljudlöst och övertydligt forma vad jag vill få sagt.

"Shhh."

Han är på vippen att säga något, jag ser det, jag känner det. Så innan han får en syl i vädret byter jag taktik.

"Du måste gömma dig. Fort."

Hud glider mot hud när han reser sig och rullar av madrassen. Jag pekar på garderoben. Det är ett så typiskt ställe. Så uttjatat och så självklart. Alla gömmer sig i garderoben. Men det är det bästa jag har. I alla fall det enda som skulle kunna svälja en människa ordentligt.

Snabbt virar jag ihop mig under täcket. På golvet retas synen av en t-shirt och ett par jeans som definitivt är för stora för mig. Jag hasar in de med ena foten så långt det går under sängen och ber en bön om att det är tillräckligt långt in. Kurar ihop mig och låtsas sova.

En knapp minut senare stampar någon uppför trappan. Fotstegen rör sig mot mitt rum tills det knackar lätt på dörren.

Jag slappnar av under täcket och försöker inta positionen hos någon som sover. Stilla, lugn, total avslappning. Andas. Det är orden jag upprepar för mig själv.

Någonstans i mitt bakre medvetande önskar jag att han ska vända om. Var med din egen dejt, pappa.
Och låt mig vara med min.

Men ikväll lyssnar varken pappa eller gudarna på mina råd. Dörren glider upp försiktigt. Jag spårar ljudet och försöker att inte föreställa mig hur pappas brunhåriga huvud kikar in genom glipan.

"Hej gumman, sover du?"

Rösten är nyfiken och försiktig. Kroppen känns elektrifierad. Det är den jobbigaste och samtidigt den mest kittlande stunden någonsin. Sov, intalar jag mig själv. Sov, sov, sov.

Det blir tyst en stund. Jag antar att pappa har stannat vid dörren. Förmodligen betraktar han min sovande gestalt.
Golvet knarrar.

"Godnatt Paula. Sov gott. Vi syns imorgon."

Jag håller andan de sista sekunderna. Lyssnar. Spelar död. Sedan stängs dörren och pappas steg dör bort genom huset. Jag slår upp ögonen. Känner täckets tyg mot näsan. En enda tanke ekar innanför pannbenet.

Jag har en kille i min garderob.

Jag har en kille i min garderob. Och pappa är troligtvis hemma på nedervåningen med en annan kille. Det finns killar överallt. Vad borde jag ens göra i en sådan här situation?

Tyst slänger jag fötterna över sängkanten, sjunker ner på golvet och kryper fram till garderobsdörren. Lägger örat mot den och lyssnar.
Han har skött sig exemplariskt.

Med handen svävande ovanför handtaget gör jag mig beredd inför att kasta ut honom. Fingrarna darrar. Det är tyvärr dags. Det är dags nu.

Jag stirrar på den nötta garderobsknappen framför mig. Natten är slut. Glas som stöter mot glas klingar från nedervåningen.

Pappa tänker alltså inte gå och lägga sig. Jag pressar ut luft mellan läpparna i ett försök att tänka klart och komma på en bättre idé. Det funkar inte. Vi är inlåsta uppe på mitt rum på andra våningen. Sakarias måste stanna. Imorgon får jag hitta ett sätt att smussla ut honom. Inte nu. Det är för riskabelt.

Dörren till garderoben går upp och det är först då jag blir medveten om att jag faktiskt är naken. Det borde inte vara en stor sak eftersom han redan sett mig men det är det ändå. Det enda som syns inifrån garderobens mörker är två blonda slingor.
Han möter min blick.

"Din pappa har kommit hem."

Tack. Väldigt hjälpsamt. Som om jag inte visste det. Jag drar upp knäna mot bröstkorgen.

"Du måste stanna i natt. Jag kan inte riskera att han ser dig."

Han nickar. Jag antar att han redan har räknat ut det för han blir inte ens förvånad.

Med det kryper vi båda upp från golvet. Kroppen känns alldeles klarvaken när den sjunker ner mot madrassen. Även när huvudet möter kudden och det enda som surrar i tankarna är hur jag ska kunna somna i natt.

Jag blundar men ögonlocken åker upp igen. För en stund ligger jag bara och blinkar. Läser boktitlarna på böckerna i bokhyllan mitt emot om och om igen.
Tills jag märker att anledningen till att jag inte kan sova är för att jag är nervös.

En ny person i sängen. Jag vill inte sova. En främling bakom min rygg. Det känns så konstigt att dela säng på det här nya märkliga sättet. Jag vill inte vara den som somnar först.

Jag ligger ytterst. Det bara för att hinna få ner honom under täcket så snabbt som möjligt. För att slippa den brännande pinsamma synen av pappa som ser en naken kille i sin dotters rum. Om han skulle se mig är det inte lika pinsamt. I det här fallet. Bara i det här fallet.

Bara tanken får mig att knipa ihop ögonen hårt och önska att jag var någon annanstans. Var som helst men inte här.

Jag ligger och fördriver tiden med att stirra på gamla musik-tidningar. En i taget.
En hand sticker in under armen, faller ner och vilar mot magen. Smeker huden försiktigt. En mjuk haka gnager mot nacken. Med ens känner jag hur kroppen slappnar av.

Det är varmt. Som att ha en extra stor filt omkring sig. Hans mage tätt mot min rygg. Kontakten är så komplett. En dragen linje uppifrån och ner. Till och med hans knän passar in mellan mina. Det går lite lättare att somna efter det men jag är ganska säker på att det är jag som somnar sist.

~~~

Hejsan!

Hoppas att du gillade kapitlet 😄

Några tankar, åsikter eller synpunkter?
Tankar om karaktärerna och storyn?

Berätta, jag vill alltid lyssna 😊💕

Ha det fint i sommarvärmen 💕

//Mica