En Sista Sommar (Färdigskriven)

Kapitel 10

Kevin verkar sova. Nej. Inte sova. Jag har studerat honom ett tag nu. Han ligger alldeles blickstilla utan att röra minsta muskel men då och då slinker ett nästan ljudlöst jämmer mellan de törstiga läpparna. Även hans skärp är borta och ovanför ena ögonbrynet finns bara ett pyttelitet hål som viskar om vad som tidigare fanns där. Jag förstår att han utkämpar en farlig kamp. Kanske en dödlig rent av. Hur ska jag kunna veta? Jag har ingen aning om vad de kan ha utsatt honom för.

Med kroppshållning som en gorilla hasar jag närmare. Jag vill så gärna linda armarna om hans kropp och dra honom intill min egen, men det slutar med att jag stannar någon meter ifrån, hålögt stirrande på kroppen framför mig. Hur den kryper ihop i osynliga krämpor. Hur knytnävarna spänns. Hur det safirblå håret trasslar ihop sig allt mer för varje rörelse.

Jag studerar varje rytm. Efter ytterligare någon väntan kan jag inte hålla mig längre. Jag kryper fram de sista halvmeterna och drar fingrarna genom de klara hårstråna. Han reagerar inte en millimeter.
Klumpen växer allt större i halsen. Långsamt fortsätter jag att stilla rita osynliga cirklar i hans hår medan min levnadsförmåga tycks stanna upp. Ögonen tåras bakom ögonfransarna. Jag tycks förvandlas till sten. Envist försöker jag att blinka bort dem men synfältet lyckas ändå bli suddigt. Till slut står jag inte ut mer och drar upp hans livlösa kropp i mina armar. Skjuter mig själv bakåt så att ryggen hamnar mot väggen och vaggar sakta fram och tillbaka. Jag skulle kunna hålla på i flera timmar om det inte var för den lätta viktändringen mot bröstkorgen.

"Hur mår du?"

Jag blinkar tårarna ur ögonen. Förskräckt, häpen och en aning misstänksam på samma gång. Hörde jag just vad jag trodde att jag hörde? Mina läppar känns torra när jag särar på de för att svara och jag kommer på mig själv med att inte riktigt få igång rösten. Det var länge sedan jag pratade. Jag kan inte heller ha druckit på flera timmar.

"Va...?"

Rösten är lika osäker som en fågelunges första vingliga flaxningar mot att lära sig flyga. Jag låter fingrarna vandra över kroppen jag har i famnen. Efter sår, och kanske får det honom att kvickna till. Om jag vaggar lite fastare kanske han vaknar.

"Det är jag som borde fråga dig det."

Äntligen ger trycket som blockerar luftvägarna efter. Trots att Kevin ligger näst intill orörlig kan jag ändå känna en förundrande energi i rösten när han svarar.

"Jag tror att vi är lika kvalificerade på den fronten. Nicoline, hur är det med dig?"

Sagt och gjort. När han säger mitt namn - som jag hittills försökt dölja - rasar alla murar. Jag hoppas att de inte hörde. Jag måste nästan gnugga mig i ögonen. Förvåningen paralyserar fortfarande min kropp men lättnaden börjar sakta att bryta igenom.

"Hur mår du?" utbrister jag och drar honom närmare.

Han sträcker försiktigt fram handen och rör vid golvet. Pressar handflatan mot det och konstaterar att det är det värsta möjliga golv han kan ligga på.

"Kasst."

Jag kan inte svara även om jag skulle vilja. Allt är hemskt här inne. När han ser min skälvande kropp drar han sig närmare. Låter fingrarna leka längs min fuktiga haka.

"Kom."

Jag känner hur min kropp lämnar väggen. Hur han lindar armarna runt min gåshudsbeklädda skrud. Kryper närmare och lämnar inte någon plats kvar till något. Förutom värme. Jag tillåter mig för första gången att slappna av och för en kort stund glömma allt som hänt när jag fortfarande är under medvetande. För första gången glömmer jag var jag är och det faktum att ingen vet var jag är. Ingen som kan göra något åt det.

Det enda som fyller mina tankar är vad som händer just nu. Inget lidande utspelar sig i scenen som tillsammans med så många föregående bildar mitt liv. Jag befinner mig tryggt i famnen hos personen som jag borde varit hos för flera timmar sedan. Kanske dagar.
Långsamt börjar han cirkulera med fingrarna runt min rygg. Ritar små runda cirklar vid axlarna och ner längs armarna. Som jag gjorde för inte så länge sedan. Hans läppar snuddar vid min hals.
Det är det enda vi har.

"Vill du fortfarande?"

Jag kan känna hans kvava andedräkt mot näsan.

"Även fast det slutade såhär."

Rösten darrar vid de sista orden. Även fast jag är traumatiserad och skiträdd så finns det inget jag hellre skulle vilja. Jag vill glömma. Det är det enda sättet att komma härifrån.
För nu.

Jag vrider mig mot honom och ser hur den safirblå luggen faller för ögonen. Jag skrattar hest. Här finns det ingen hårgelé som kan hålla den uppe. Mina läppar söker sig blint mot hans. Det känns ovant att vara den kortare men med honom blir jag det. Kanske är det därför jag gillar det. Det är någonting nytt. När våra läppar snuddar vid varandra far en pirrande stöt av välbehag genom kroppen. Jag nyper om axeln med ena handen medan den andra flätar in sig i hans hår. Jag har alltid gillat känslan. Det är mjukt och lika naturligt som fjädrar. Sedan tittar jag upp och ser att det är blått.
Det gör inget.
Blå fåglar är sällsynta.

Jag drar honom intill mig och han kramar mig tills vi ligger sida vid sida. Hans huvud faller ner mot min axel och jag känner hur hans varma fågelhjärta pickar mot bålen.