En Sista Sommar (Färdigskriven)

Kapitel 36 - Paula

Den ensamma vägen mitt bland träden känns lovande. Det är avlägset och undanskymt. Den perfekta platsen att gömma någon på.

Ett och annat älgpass syns inne i skogen. Jag räknar de som tidsfördriv. Just nu uppe i fem stycken. Då hittar jag enklare tillbaka också ifall det skulle behövas.

Jag spanar längs vägen men den är tom. De raka, vita strecken återkommer nästan maniskt om och om igen. Om jag tittar ner mot pedalerna snurrar det framför ögonen i en suddig blandning av grått och vitt.

Det första huset dyker upp till vänster. Litet och rektangulärt med en stor lönn på gården. Jag snabbar upp takten och låter samhället komma emot mig. Hus efter hus, stugor, villor.

De står inte jätte tätt men det är en del. Färgglada rabatter, nya bilar på uppfarten eller en studsmatta. Ett hus har till och med en pool.
När det finns en sjö bara några hundra meter härifrån.
Fnysningen kommer automatiskt.

Jag möter ett par barn på sparkcyklar och en äldre dam som hämtar posten. Känslan av att jag är på fel ställe växer allt starkare. De hälsar alla artigt som om jag var en del av bostadsområdet. Alla känner alla. Ingen skulle gömma någon här.

Jag cyklar förbi en gammal mack som ser övergiven ut. Den har säkert inte blivit använd på minst tio år. Fasaden spricker på flera ställen och pumparna ser nästan antika ut. Den skulle förmodligen vara en miljöfara om den fortfarande var i bruk.

Ett svart kyrktorn sticker upp ovanför kullen. Jag tar sats och spurtar den sista biten.
Bortsett från att jag kom upp snabbare resulterar det inte i mer än trötta mjölksyriga ben och en mage som erkänner sig hungrig. Den knorrar tyst under jackan.

Jag lutar cykeln mot staketet som ramar in kyrkan och ser mig omkring.

Det är faktiskt en fantastisk utsikt. Jag kan se ut över hela närområdet och lite till. Ängarna som sträcker sig åt väst, skogen borta mot vägen.

Härifrån kan jag se alla tomter och små gårdsbutiker utan att stå och glo alldeles vid vägkanten. De flesta hus är röda eller vita precis som alla andra, men vissa bryter av med gult.
En varubod har världens minsta parkering utanför.

Jag släpper ut ett långt andetag. Det är nog bäst att jag beger mig tillbaka. Jag har svårt att tro att någon skulle gömma något här. Där det är fullt av  liv och rörelse och öppna människor. Det måste vara ett rent helvete med tanke på hur många som kan se och höra. För att inte gå in på hur många som kan titta ut genom fönstret.

Jag sätter mig på gräset och lutar mig mot staketet. Solen värmer ansiktet. Får hela kroppen att fyllas av ett sorts välbehag. Jag blundar för ett tag innan jag packar upp en av de onödigt många mackorna jag packat med mig och låter den mjuka osten smälta på tungan.

---

Innan jag cyklar hem svänger jag av mot huvudleden. Jag har packat mat för en hel dag, jag kan lika gärna kamma igenom lite till.

Vägen är ensam och rör sig brett mellan träd igen. Oftast bryts mönstret med ett rött kors som markerar en skoterled.

En sväng in till en grusväg bryter av den ensamma vägen. Sedan en till. Utby öppnar upp sig efter ett tag. Efter en sväng åt höger och en lång vriden enkelväg åt vänster är jag framme vid ett något större samhälle.
Det första intrycket stramar genom kroppen.
Allt känns fel.

Det kan inte vara här. Det är på tok för stort. Husen för täta och för nära centrum. Det slår mig att om de inte stannat här har de kört utanför stan. Utanför kommunen. Vidare mot Utby.