En Sista Sommar (Färdigskriven)

Kapitel 67 - Paula

Tre personer kommer ut ur bilen. Den ser stor ut, som en terrängbil. Två kvinnor, en man. Det hörs på rösterna. Tre siluetter förstärks av det sista från midnattssolen, bara ett svagt sken som brinner bakom träden. Det får en tunn strimma av himlen att brinna tillsammans med den i rosa, gult och orange.

Gruset knastrar under skosulorna när de rör sig över grusgången mot huset. Rösterna är dämpade. Det går inte att exakt utgöra vad de säger.

Jag griper tag om två grästuvor och kramar de hårt i händerna. Hårdare och hårdare. De smala stråna känns våta från nattens dagg. Så kall mot min pulserande varma hud. Nästan som att hålla i två isbitar.

Personerna går in i stugan. Jag slänger en blick över axeln mot Elias och bestämmer mig för att gå dit istället för att förändra vad som hänt i stugan medan de varit borta. Det finns inget jag kan göra på såhär kort tid som skulle få de att inte lägga märke till något.

När alla tre försvunnit in i stugan räknar jag till tio och smyger sedan iväg mot Elias som väntar vid häcken. Utan att ta hänsyn till hans skadade fot drar jag upp honom på fötter.

Bredvid mig hör jag hur han vasst drar in luft mellan tänderna. Jag lutar en hand mot den magra ryggen och lyfter upp honom som om han var en jungfru i nöd, vilket han på sätt och vis är.

Lättnaden över att inte behöva stå är total, jag känner det på honom. Han slappnar av och låter kroppen sjunka mot mig. Tung och trött som om någon hällt flera skopor sand över honom. Själv kan jag inte tillåta mig inte den lyxen. Jag spänner armarna, hivar upp honom lite till och småspringer mot kvarnen som Nicoline pekat ut. Det öppna ögat är ett perfekt riktmärke. Även mitt i natten.

Väl framme känner jag på kvarndörren. Låst. Jag släpper ner Elias intill väggen.

"Jag måste tillbaka till stugan. Jag måste hitta Nicoline."

Det är först när jag öppnar munnen som jag märker hur andfådd jag är. Det är svårt att hinna med att både andas och prata samtidigt. Elias sitter på gräset och ser på mig med en osäker tystnad i blicken.

"Du stannar här och gömmer dig. Hör du att de kommer börjar du direkt ta dig härifrån. Försök röra dig hemåt men om skogen blir ditt enda alternativ så är det bättre än inget."

Jag sjunker ner på huk framför honom och skrapar bort en fläck blod från halsen. Det skrämmer mig hur den kom dit och jag intalar mig att det förmodligen bara är gammalt näsblod.

"Uppfattat?"

Han ser på mig en stund. Sedan nickar han. Det kommer långsamt men huvudet rör sig upp och ner. Jag ger honom en slängkyss och gnuggar in den mjukt på kinden.

"Vi ses om en stund. Då har jag Nicoline med mig." viskar jag.

Skyddad av mörkret smyger jag tillbaka över gräset, rör mig längs nyponen så tyst som möjligt. I början känner jag hela tiden Elias blick vila på min rygg.

Jag låter ryggsäcken halka ner lite och plockar fram ficklampan och fickkniven. Ficklampa, kniv, pistol.
Det kan inte bli bättre.

Samma nyponbuske skymmer mig ännu en gång från fiendens ögon. Mellan grenarna kan jag nu bara se siluetten av trädet som jag bundit mina två fångar runt. Hjärtat sjunker i bröstkorgen. Rättare sagt ser jag ett träd och en till person.

Någon står och kollar på dem. På de jag bundit.

Försiktigt rör jag mig närmare sjön. Längre bort från trädet. När buskarna inte kan skydda mig längre låter jag vassen ta över. Vattnet ligger alldeles spegelblankt och stilla. Det ser så fridfullt ut. Fiskarna sedan tidigare ikväll måste ha somnat.