En Sista Sommar (Färdigskriven)

Kapitel 9 - Paula

Gatlyktan lyser mig i ögonen. Jag står som en staty i fönstret och ber till gudarna att pappa inte har hört. Det sista jag vill är att han ska komma ut och undra vad det är som händer.

Det enda som rör sig är grenarna i vinden. Blandat med skrapet från deras skosulor mot asfalten.
De kommer närmare.

"Tjejen, vad vill du Kevin?"

Jag ignorerar att han kallade mig Tjejen och smyger in ett block och en penna på fönsterbrädan.

"Jag vill träffa honom."

"Han är redan upptagen.

Jag räcker ut tungan.

"Det handlar inte om något sådant. Jag vill veta vad hans föräldrar heter?"

Det låter som en fråga. Som att jag egentligen inte är säker och jag vill inget hellre än att slå till mig själv. Killen som jag börjar bli rätt van att prata med nu stannar upp. Han tvekar en stund. Lägger handen på locket till min brevlåda.

"De bor inte här. Han är inte härifrån."

Jag fäster blicken på en av dem glödande ringarna i mörkret.

"Vad heter de? Föräldrarna."

Han tittar på mig och sedan vidare längs båda hållen av gatan.

"Om du absolut vill prata med dem sök efter James och Marie Durrune."

"Durun?"

"Franskt." rättar han och det låter som om han ler.

Det är förmodligen här jag går för långt. Tar det där övertrampet och blir diskad från min karriär i franska.

"Hur stavas det?"

"D-e-l-a-u-n-a-y. Jag behöver inte bokstavera Marie för dig va?"

Snabbt skriver jag ner namnen i blocket. Noga med att få varje bokstav rätt. Pyser ut luften genom näsan åt hans kommentar. 

"Har ni deras nummer?"

Den här gången skrattar han.

"Nej, varför skulle vi ha det? De bor inte ens här. Du får söka upp det själv. Hej då."

Paniken bultar i bröstet när jag ser hur de vänder sig om. Det här är min sista chans, de är min sista chans, och de är på väg att försvinna.

"Vänta! Har ni Kevins nummer då?"

Det verkar vara flera kilometer mellan gatlyktorna. Det känns som om det tar timmar innan de stannar. Men det är en lättnad när han vänder sig om.

"Det får du ta reda på själv."

Jag kastar ännu en mening efter hans ryggtavla men hinner bara halvvägs. De har vänt om igen och ser inte ut att komma tillbaka. Inuti huvudet dunkar namnen James och Marie Delaunay som en puls till stora trumslag. Hur ska jag hitta ett par fransoser som inte ens är härifrån? De kan lika gärna bo i Frankrike medan Kevin flyttat hemifrån.
Jag lutar handen mot fönstret och ser på hur skuggorna ute på vägen blir allt mer utdragna ju längre bort de rör sig.

---

Följande eftermiddag kommer jag hem före pappa. Jag tappar skeden i mellanmålet. Yogurten skvätter upp och hamnar på tröjan. En irriterad suck går ur mig. Jag måste sluta göra två saker samtidigt för uppenbarligen går det inte.
Med min fria hand slår jag igen skrivboken. Tyvärr, Nicoline du får vänta till efter frukost.

Det brakar till från hallen och något faller i golvet. Vilket får mig att tappa skeden igen. I nästa stund kommer pappa in i köket. Rosig och med gulaktigt pigga ögon.