En Sista Sommar (Färdigskriven)

Kapitel 12 - Paula

Jag kan inte möta pappas blick vid matbordet. Vilket bara är fel av mig för han har all rätt att nätdejta hur mycket han vill. En del av mig vill till och med att han ska göra det.
Fast inte såhär.
Det får mig att undra om jag verkligen förtjänar honom.

Morotsbiffarna hinner inte ens svalna på tallriken. Pappa märker förstås att något är fel. Hur maten verkar försvinna extra fort och baksidan på mjölkpaketet extra intressant. Till skillnad från vattenglaset bredvid.

"Har det hänt något?"

Jag är inte rättvis. Det är en så fruktansvärt dum fråga. Såklart att det har hänt något. Det vet han också för om jag skulle ljuga skulle han börja invända.
Gaffeln rör sig på tallriken.

"Det är Nicoline. Jag saknar henne. Jag är orolig för henne."

Pappa nickar medan han tuggar på sin broccoli. Det är som att något gör ont i honom också.

"Det är vi alla."

Manna smyger mellan stolsbenen och slickar upp en spilld paprika. Jag lägger ihop besticken och reser mig upp. Försöker samla ihop lite pondus och inte se en profilbild framför mig istället för en pappa.

"Bara så du vet så försöker jag hitta henne. Jag har en utbildning i ryggen så försök inte stoppa mig."

Jag plockar av resten av bordet också.

"Tips tar jag däremot gärna emot."

Med det stoppar jag tallriken i diskmaskinen och försvinner upp på mitt rum innan han hinner säga någonting.
På sängen fiskar jag upp telefonen och ett block. Tiden har runnit ut. Om inte Kevin svarar så ringer jag.

Handen skakar när jag slår numret. Chansen att han svarar är minimal men den finns. Tre långa signaler går.

"Kevin."

Rösten låter tung och trött, nästan sömnig. Jag tror knappt att det är sant, att jag äntligen har fått tag på honom och han vill prata med mig, men samlar mig snabbt.

"Hej, det är Paula, Nicolines kompis du vet."

Orden glider ifrån mig. Det finns bara en artig sak att fråga.

"Hur är det?"

"Hemskt."

Han blåser luft mellan läpparna. Det blir tyst en stund.

"Var är du någonstans?"

Det är fortfarande tyst i andra änden.

"Hemma bara. Jag ska precis lägga mig."

"Var är hemma någonstans?"

Jag kan höra mina egna hjärtslag. Jag vet inte om han har hört eller om han bara inte låtsas om det. Efter en stund smackar tungan mot gommen och han kör över mig totalt. Sedan är det som om konversationen har tagit en helt annan vändning.

"Du tänker också på henne eller hur? Jag är livrädd hela tiden. Ibland undrar jag om de har börjat planera hennes begravning, om vi är helt ärliga, det verkar ju inte som att hon kommer att komma tillbaka eller hur...? Vad tror du?"

"Vänt..."

Han avbryter mig igen. Jag får lov att spetsa öronen rejält, lyssna efter luckor istället för ord för att ha en chans till en syl i vädret.

"De tog henne..."

Hans röst låter liten och tunn. Jag får en klump i halsen. Han måste verkligen älska henne.
Snabbt tar jag min chans innan han fortsätter.