En Sista Sommar (Färdigskriven)

Kapitel 13

Tomt famlar jag i mörkret. Ögonen vänjer sig långsamt. Natten har slitit de ur fokus.

Kevin är försvunnen. Jag tänker på den sträva lukten av bensin och hoppas att de inte ska göra något ännu värre den här gången. Vakten har lämnat kvar en torftig måltid bestående av vatten och några brödskivor. Den klena kosten får mig att känna mig som en fånge på riktigt.

Lätta droppar smattrar mot taket. De verkar ivriga att krossas mot ytan som skär bort mig från omvärlden. Jag önskar att de kunde krossa taket på riktigt. Så att gränsen suddades ut.
Tanken på vatten påminner mig om något annat. Det var alltför länge sedan jag fick en varm dusch. Min kropp, som knappt har rört sig ordentligt sedan jag trotsade mitt sviktande mod vid fönsterblecket flera kvällar tidigare, luktar lika mycket svett som en hel karavan av cirkushästar skulle göra på väg genom stan med solen gassande mot de blänkande mankarna. Håret har börjat klibba ihop sig. Fettet fördelar det i långa smala strån.
Det kanske i varje fall kommer vara avschamponerat vid det laget jag kommer ut.

Brödet smakar gammalt och känns torrt i munnen. Vattnet räcker inte länge för att släcka den brinnande törsten som härjar i strupen.
Det känns som om kroppen håller på att magra men när jag ser ner på min bleka uppenbarelse ser den precis ut som vanligt. Bara en tyst hunger som lurar nere i djupet. Den gnagande känslan av att aldrig vara riktigt mätt. Det kan inte ha gått så lång tid ändå.

Av ren brist på bättre saker att göra strosar jag över till andra sidan och sparkar upp benen mot väggen.
Upp och ner betraktar jag sorgset hur taket blir till golv och golvet blir tak. Stel som en pinne på raka armar och önskar att det här bara var en fruktansvärt dålig dröm. En med förmågan att vakna upp när som helst. Men mardrömmen blir istället värre. Jag står tydligen bara vid avgrundens rand.

Gångjärnen jämrar sig och utlöser en kaskad av rost. Dörren slås upp så hårt att virket knakar. Figuren på andra sidan kliver in och låser fast sin hårda näve om mina handleder. Den andra armen läggs som en hård pansar över bröstkorgen. Silver blänker i ljuset från springorna. Det är killen med kniven. Han verkar ha fått mig på sin lott. De vassa skelettbenen under de slitstarka jeansen får mig att tappa andan medan de skoningslöst fortsätter att knuffa.
En bit ifrån min mörka cell skymtar en nedåtsluttande trappa men innan jag hinner avgöra var jag befinner mig eller vart den leder kliver en till man i vägen och skymmer hela synfältet.

En haka befriad från hår och ett vasst septum är det sista jag ser innan en tjock ögonbindel trycks för ansiktet och allt blir svart. Ovana händer fumlar bakom mitt huvud och trasslar in sig i hårslingorna. Han kliver närmare för att fortfarande kunna hålla mig medan han oskickligt pysslar vidare bakom huvudet. En liten men omisskännlig rundning trycks mot skulderbladen. Tungan glider snett när jag inser att mitt inbillade protokoll över hur många jag har att göra med egentligen inte går att räkna med längre.

En kvinna. De är inte sju män.

Det finns inte en chans att jag på egen hand skulle kunna räkna ut hur många de är. Oavsett om jag har gjort en missbedömning eller om antalet underhuggare är mycket större än jag hittills vågat tro så är gruppen inte vad jag trodde att de var.
När hennes händer är klara sitter ögonbindeln lika fast som en tova.

De för mig nerför den oändliga trappan tills jag känner kakel under fötterna. Kylan sprider sig ovanligt snabbt under huden och vidare upp längs kroppen. En hand trycker ner mig på en stol och den hänsynslösa smällen från en dörr ekar genom väggarna.

Rakryggad sitter jag som om en mycket vass spikmatta placerats ovanpå stolsätet. Varje sinne lika skarpt som udden på dess nålar. Väntar, men det verkar de också göra.
Ända tills en spets skaver mellan nyckelbenen. En ångande pust av vitlök blåser över mitt ansikte. Jag grimaserar, skrynklar ihop varje muskel tills ansiktet liknar skalet av ett russin.
Spetsen avlägsnar sig.

"Säg en anledning till varför vi inte dödar dig med detsamma."

Det är snarare en befallning. Rösten låter hård och kompromisslös. Kvinnlig, uppfattar jag, som en otålig befälhavare bland militären som dessutom blivit irriterad på sina soldater skulle uttala sina ord.
Jag känner hur jag skakar. Tänderna klapprar tyst mot varandra och händerna darrar som tunna  asplöv. Rösten förflyttar sig växelvis genom rummet. Ljudet från fotstegen studsar i den öppna luften innan de når mitt öra.

"Det råkar finnas en specifik anledning till att du fortfarande lever."

"Gissa." kräver hon och gnisslar tänderna mot varandra.

Jag biter ihop mina egna. Så hårt jag kan utan att visa de expanderande käkarna.

"Ni vill se mig lida?" kraxar jag på en spänd utandning.

Jag tar sats och spottar men tyget som täcker halva ansiktet gör det omöjligt att se var loskan landar. Även fast jag försöker sikta så långt som möjligt klibbar en sträng av saliv längs hakan. I bakgrunden hörs ett dämpat mummel och någon som håller tillbaka ett fniss.

"Fel."

Fotstegen cirkulerar. Jag kan lokalisera max två personer med hjälp av ljudvågorna men är säker på att det finns minst fyra till. De skulle aldrig lämna mig ensam i ett olåst rum.

"Du är nyckeln som låser upp våra dörrar." fortsätter hon.

Hon skrattar till. Ett roat litet läte lika lömskt som en huggorms kluvna visslande tunga. Är det precis såhär det känns att bli utnyttjad?
De kramar om en hårt mellan sina valkiga fingrar och tvingar fram en sista mekanisk piruett. När dörren är öppen har verktyget tjänat sitt syfte.

"Låt oss leka en liten lek."

Hon fortsätter. Jag kommer på mig själv med att aldrig ha hört rösten förut. En ny person. Kallsvetten forsar fram längs ryggraden. Det är i alla fall så det känns. Om jag behövde en dusch tidigare behöver jag definitivt inte någon längre.
Någon rycker i de små håren i nacken och jag kväver ett skrik. Det ilar i en linje under huden. Repet lossar kring handlederna men en lika valkig hand som förut håller kvar de i ett grepp lika fast som berget. Den här gången vågar jag inte gissa något kön.
Knarrandet från en dörr som öppnas går genom luften. Balanslöst känner jag hur jag snubblar bort från stolen, genom rummet och förs vidare till ett annat.

Min hårdhänta vägvisare dunsar ner mig på en ny stol. En trästol, välbekanta flisor sticker i huden.
Dörren slår igen och förvånansvärt lätta steg studsar över golvet ackompanjerat till en lika melodisk röst.