En Sista Sommar (Färdigskriven)

Kapitel 74 - Paula

Ett darrande steg för mig närmare högen av aska. Svart och kornig. Slät och gråspräcklig. Hjärtat sväller i bröstkorgen. Pistolen hänger slappt i min hand.

Fingrarna rör vid kornen i utkanten av högen när jag sjunker ner på huk. Alla urklipp från natten skjuts ihop till en bild. Jag borde inte se det här, jag borde se en person.

Hjärtat drar ihop sig. Det känns minst tio gånger större än vanligt och orsakar en brännande smärta i hela bröstkorgen. Käken spänns. Ögonen är våta.

Det är det de har gjort. Det fick inte sluta såhär, fick inte, fick inte, fick inte. Jag kom för sent. Jag kommer alltid för sent. Det spelar ingen roll vad jag gör. Det händer alltid.

Tårarna rinner nerför kinderna. Jag kan inte fatta att det är henne jag tittar ner på. De sista beståndsdelarna som finns kvar av den finaste människan jag känt. En kornig svart grynig aska. Hur mycket jag än tittar på den ser det inte ut som aska. Högen ser inte ens ful ut.

Hjärtat gör så ont i bröstkorgen att det skulle kunna gå mitt itu när som helst. Smärtan rinner ut till resten av kroppen tillsammans med blodet. Hela jag skakar.

De brände henne. De brände henne. Jag kom för sent.

---

Jag ligger på rygg i gräset. Armarna är lindade över huvudet. Allting snurrar. Stjärnorna springer i cirklar på himlen. Med en kraftansträngning rullar jag över på mage.

Darrande hittar jag kvinnokroppen i gräset. Fingrarna skakar, benen skakar, hela kroppen skakar. Bröstkorgen häver sig långsamt upp och ner, knappt märkbart, men hon lever. Det måste vara utmattande att ha någon annans själ inuti sig.

Jag upptäcker mig själv stående på alla fyra på gräset. Andetagen kommer flämtande och verkar studsa mot marken. Paniken får mig att störta upp på fötter och ut mot vattnet. Plötsligt livrädd.

Jag springer så långt benen bär, ut mot stranden, vilket inte visar sig vara långt. Vågorna skvalpar mot sandbanken. Barkbanken.

En blytung och mörk himmel hänger över sjön. Återspeglar precis samma nyans i vågorna på vattnet. Och som på beställning, när ännu en omgång av tårar lösgör sig, kommer regnet. Ännu kraftigare än förut.

Dropparna faller mot näsan, mot hårbotten, mot kinderna. Blandas med tårarna. Bakom mig fantiserar jag hur elden i stugan slocknar.

Kylan möter min osande hud. Håret trycks så tungt mot huvudet att det blir platt. Ryggen och axlarna blir utsatta måltavlor för dropparna som faller.

Mina kläder är prickiga av regn. Kroppen huttrar men jag bryr mig inte. Till slut börjar det spöregna och jag kastar loss.
Skriker.

Springer ända ut i vattnet. Kläderna klistras mot kroppen. Allt gör så ont, så ont. Någonting inuti kroppen hotar att pressa sönder mig. Jag var för sen. Kom för sent. Trots allt jobb jag lagt ner. Ändå kom jag för sent. Hann inte rädda henne.

Vilket resulterade i hennes död.

Jag slänger armarna om överkroppen och naglarna skär in i musklerna under huden som klor. Det får inte smärtan att försvinna. Framför mig seglar alla nya ansikten förbi. Mannen och kastrullerna, Piggsvinet, kvinnan i hallen med de stora musklerna, de två jag band runt trädet, kvinnan med flätan och sist av alla djävulen. Den värsta av de alla.

Och lite senare dyker kanske det viktigaste ansiktet upp. Det som har ställt till med allra mest problem även om han inte tror på det själv.

Kevin.