En Sista Sommar (Färdigskriven)

Kapitel 50 - Paula

Alla cafén har stängt så jag köper fyra noga utvalda fikabröd från mataffären. Det återstår en timme att ta död på innan gallerian stänger. 

Lucas slår följe med mig i tankarna när jag åker upp och ner för samma gågata om och om igen. Upp för trottoaren, förbi lekplatsen, runda en förskola och så tillbaka en gång till. En pojke stirrar på mig med öppen mun när jag åker upp och sedan genast ner för en gungbräda. Under vissa stunder då och då märker jag inte ens att jag står på något. Hjulen skulle lika gärna kunna vara mina egna fötter.

Tankarna vandrar till David Scott som har hjälpt mig att hitta Ida. Men David får genast sällskap av en annan kille. En som har målat av mig på museet. Jag har blivit spontant och ofrivilligt avmålad. En varm glittrande känsla får kroppen att inte kunna låta bli att känna sig smickrad.
Avbildad som en tavla.
Det är som att få en sång skriven till sig.

En vattendroppe från fontänen landar på näsan och jag ruskar på mig. Jag har tydligen kört runt hela parken tre gånger nu och klockan börjar närma sig fikadags. I Sagaparken hoppar jag upp på en parkbänk där jag sätter mig med brädan fint i knät som en liten väluppfostrad tax medan jag väntar. Det visar sig inte dröja länge innan hon dyker upp.

Madde kommer från gallerian och skulle inte göra en modedesigner besviken nu heller. Det förvånar mig för hon har inte bytt om, men det svarta paraplyet får det att se ut som en ny outfit.

Med blommiga shorts och en grön kofta är hon färgklicken som vandrar på gatorna. Fram tills nu kände jag mig cool i mina svarta shorts och vita t-shirt. Nu önskar jag mig åtminstone ett rött hårspänne att bryta av med.

"Hej där."

Hon sätter sig ner på platsen bredvid mig. Det enda jag kan tänka på är hur hon kan få ett hej att låta så exotiskt.

"Tjenare." svarar jag och magen slår mot min vilja en volt.

Tunghäftan gör varje ord svårt att formulera. Allt känns dumt och korkat. Vad borde jag ens fråga om? Inte om profilen i polisens register i alla fall. Även fast jag bra gärna skulle vilja.

Men jag behöver inte fundera över finurliga frågor och register hos polisen för Madde verkar redan veta vad hon ska säga.

"Jag hoppas på att bli bjuden på något riktigt fint nu när jag slipper betala."

Hon blinkar mot mig. Någonting får ögonlocket att liksom hacka till. En millisekunds tvekan. Under lagret av skämt finns en sorts nyfikenhet. En ärlig nyfikenhet på vart jag tänkt ta henne. Jag väljer att göra henne besviken.

"Det blir fika i parken."

Jag plockar fram wienerbröden jag köpt från mataffären, river itu påsen och gör om den till två provisoriska men fullt brukbara tallrikar.

Tänderna biter i tungan. Jag hoppas att hon uppskattar min parkidé. Kanske föredrar hon fåglar framför människor i ett trångt rum, kanske inte.
Det frasar medan vi äter.

"Vad tycker du om att göra då?"

Det är hon som frågar först. Jag nickar mot brädan som jag fortfarande har i knät, precis som en lydig liten tax.

"Åka på den här, lösa korsord, titta på Game of Thrones. Gills det?"

Hon skrattar till och jag känner hur magsäcken slår en till volt. Nu får den allt ta och lugna ner sig. Vi har faktiskt träffats förut. Det är som att jag aldrig har varit lite förtjust för någon förut.

Men magen följer sina egna regler. Den har förstått att hon tycker att jag är rolig, visserligen bara en mening men det är min mening. Det är någonting.