En Sista Sommar (Färdigskriven)

Kapitel 26

Var är polisen? Var tusan är polisen? Var håller de hus?

Det enda jag ser är rött. En skarp och obehaglig färg som skär bakom ögonen. Tankarna skenar genom huvudet. Rakt fram, de kan bara rusa framåt. Som genom en tunnel. Inte Elias. Vem som helst men inte Elias. Även fast han är världens omognaste och mest jobbiga lillebror.
Ever.

Rummet känns med ens väldigt mycket farligare. Varenda möbel, varje stol, varenda dammtuss, verkar resa sig som ett hungrigt rovdjur vilket inget hellre vill än att kasta sig över mig. Med ett andetag som bränner som is i strupen drar jag osäkert ena handen längs armen. Tuggar på underläppen. Finns det någon flyktväg? Hur länge ska jag vänta på det rätta tillfället? Med de här typerna känns det nästan som om ögonblicket måste vara perfekt. Mer än perfekt.
Helt perfekt.

Hjärtat får vingar när en gevärspipa pussar mig mellan skulderbladen. Bakom mig rör sig fotsteg men jag vågar inte titta. Någon nyper mig nedanför axeln.

"Vi har läst din mammas journaler."

Fotstegen upphör. Jag vågar knappt andas. Rösten låter inte bekant.

"Tro inte att du kan lura oss. Vi vet hur det ligger till."

En paus fyller tystnaden. Avsaknaden från ord åtminstone.
Runt omkring är folk i rörelse, en kvinna staplar piller i en fyrkant och en man skrapar sina oklippta naglar mot bordsytan. Det låter som klor och för tankarna till skogen utanför. Naglarna, inte pillren.

Jag känner mig så förbaskat liten där jag står mitt på golvet i ett smutsigt kök omringad av främmande personer som vill mig illa. Hela tiden förmanar jag mig själv att tänka utanför ramarna. Om jag ska komma härifrån måste jag överraska dem. Göra något oväntat. Något de inte trodde om mig.
Ett knotigt finger petar mot en kota mitt på ryggraden.

"Vi känner bara inte till den avgörande faktorn, och det är där du kommer in."

Hon tystnar. Ett mjukt skratt bärs fram bakom mig. Litet och nöjt som en spinnande katt.

"Det har du velat veta va? Varför vi över huvud taget har bjudit in dig hit."

Jag biter mig i tungan. Käktänderna känns vassa och knubbiga. Under luggen håller jag ständigt ett öga på Elias. Han skakar men han verkar oskadd. Ingenting är brutet i alla fall. Ser det ut som.
Men det är bara den fysiska delen. Den psykiska har jag ingen aning om, och det är det som skrämmer mig mest.
Kvinnan bakom tar ett steg ifrån mig. En av hennes leder knakar till i processen.

"Berätta för mig så släpper vi dina killar där borta."

Hon flåsar mig i nacken. Jag har ingen aning om det är för att hon helt enkelt kände för det av någon anledning eller för att hon vill psyka mig. Förmodligen både och.

"Hur vann din mamma kommunvalet?"

Kroppen studsar till utan att jag är medveten om det. Nästa mening från henne är mer ett skrik än en fråga.

"Vi vet att det var valfusk, men hur gick det till?"

En vass sten slungas mot bröstet. Slår mot en alldeles för öm punkt. Det hemska är att de har rätt. Mamma var falsk. Hon har gjort fel och hon vet om det. Ingen vet det bättre än hon. Hon har ljugit för sina väljare praktiskt taget. Det är ingenting någon politisk ledare ens ska behöva tänka tanken att göra.
Men i valet mellan demokrati och segregering, fientlighet och öppenhet, suddas linjerna ut och förvandlas till ett ingenmansland.
Hon har varit falsk. Hon har tagit en risk. Hon vet om det. Men det är lite det som är grejen när någon tar lagen i sina egna händer.