En Sista Sommar (Färdigskriven)

Kapitel 23

Jag plockar upp pinnen från marken och börjar kryssa mellan tallar och granar. Det är tidig vår och de flesta växter har inte börjat blomma än. Unga, späda vitsippor pryder marken, antingen i stora vita fält eller i små grupperingar. Lite som små kolonier av vita blommor.
Frågan är om de är ätbara.

Mossan har börjat klibba under fötterna. Efter att ha duckat under en stock plockar jag upp ett knippe och baddar om såret på armen igen. Det måste vara bättre inget. Naturen är inte så smutsig ändå. Jag försöker så gott det går att undvika barr och trånga stickiga områden. Ibland stannar jag till för att skaka liv i blodcirkulationen. Om jag springer några varv runt några träd så kanske kroppen slutar att frysa.

Skogen känns så oändligt stor. Bara jag, fåglarna och det okända. Jag rör mig som om jag gått vilse i en labyrint. Ingen början, inget slut. Bara enorma träd och buskar överallt. Gråten svämmar upp i halsen. För ett ögonblick önskar jag att jag stannat kvar. I huset, hos dem. Tanken känns så deprimerande. Det skulle förmodligen inneburit min död men vad är det för vits med att leva när jag inte ens kan hitta hem?

Jag knyter ena näven hårt bakom ryggen. Naglarna gräver sig in vid baksidan av tummen. Vad är det för skitsnack jag håller på med? Klart att jag kommer att hitta hem. Jag ska komma hem. Oavsett om det tar mig en dag eller en vecka.

Naglarna lösgör sig från huden. Som om jag precis vaknat upp på nytt hörs fåglar kvittra högt uppe bland grenarna. Gälla visor blandat med mjuka drillningar. Det är verkligen vår. Deras lättsamma tjatter ger en känsla av harmoni någonstans djupt under huden. Det drar i magen med nya krafter och jag börjar ta mig framåt med pinnen som vandringsstav.

Jag fortsätter så. Uppför sten, nerför mossa. Över en stock. Under ett nerfallet träd. Alla de gånger jag oskyldigt lekt i skogen, aldrig trodde jag att den skulle visa sig vara så stor. Oändlig med stenar och stammar, i en doft som blandas av barr och kottar. Jag förstår verkligen varför folk skrämde upp sina barn med väsen som skogsrån, näckgubbar och vittror. Så fort man går vilse så är man vilse. På riktigt.

Vilse eller inte, oavsett hur långt på väg jag har kommit så sköljer en svällande lycka över mig när mossan börjar skifta färg till en ljusare nyans. Lättnaden är så stor att jag skulle kunna kollapsa på stället och börja gråta.
Marken är täckt av harsyra. Överallt. Törstsläckande harsyra. Mat.

Jag står på knäna i gräset och plockar buketter av klöverliknande blad på tunna stjälkar. För att i nästa stund proppa in dem i munnen. Det är surt och jag grimaserar men det är något som kan stilla hungern och det överträffar allt. Det är energi och om jag äter tillräckligt mycket så kanske jag kan stå mig ett tag.

Törsten försvinner först men magen känns fortfarande ekande tom. Känslan av att ha hittat någonting, stött på någonting som inte vill mig illa är en välsignelse. Fingertopparna söker sig efter mer och mer. Jag frossar. Och jag njuter. Ingenting tycks kunna mäta sig med känslan som bubblar upp genom kroppen. Jag inser att en del av mig trodde att jag aldrig skulle bli lycklig igen.

Jag stoppar ytterligare en bukett i munnen när en skarp knall går genom luften. Hjärtat flyger upp i halsgropen. Min första impuls är att ducka men sedan börjar ögonen spana efter ett bättre gömställe. Det kan vara dem, men det kan också vara någon annan. Något annat. Det spelar ingen roll. Huvudsaken är att jag inte syns.

Ögonen pendlar mellan enbuskar, stenar och stora granar att krypa in under. Snabbt rycker jag upp två fulla nävar harsyra med rötterna. Jag slår två flugor i en smäll och väljer en sten bland enbuskarna och kryper ihop intill den. På håll spanar jag mellan grenarna, noga med att röra mig så lite som möjligt. Avlägsna röster studsar från andra sidan, bryter av det ljusa fågelkvittret. De känns så långt bort. Ekon från någon annanstans. Som om de strövade omkring i en egen liten bubbla och jag i min. Avskurna från varandra.

Det är när gruppen syns tydligare mellan stammarna som hjärtat förvandlas till en sten i bröstet. Ingenting i mig är redo för vimlet av okända personer i grupp. Framförallt inte med tanke på vad som var verklighet innan. Rösterna blir högre och det börjar bli möjligt att urskilja vad de säger. När jag skymtar ett blått hår i täten stelnar hjärtstenen i bröstkorgen och blir med ens tre kilo tyngre. Han strövar så obehindrat fram i täten tillsammans med dem. Personen bakom puttar på med en gevärspipa i ryggen. Bilden går inte ihop.

"Hon borde vara någonstans i skogen..."

Rösten. Den darrar. Det är Kevins röst. Följt av en annan som jag nätt och jämt kan identifiera men kommer inte ihåg vem den tillhör.

"Det är en stor skog dummer."

Och helt plötsligt är det inte ett dugg intressant längre att se vilka som rör sig mellan trädstammarna med bark och kvistar i håret. Jag drar mig tillbaka bakom stenen, kniper ihop ögonen och gör mig så liten som möjligt.
Innanför skallväggarna ekar samma ord om och om igen.

Titta inte här.

~~~

Hejjsan!!

Nu är det din tur att rösta och kommentera. Varje kommentar gör mig lika glad 😊

Och vad tycker du om musiken? Jag tycker att den är så vacker och stämningsfull!!!

Ha det fint

Kram

//Mica