En Sista Sommar (Färdigskriven)

Kapitel 80 - Paula

Hej vänner!

Jag råkade ju döpa hennes pappa till Fabian Lie tidigare i boken. Det ångrar jag nu. Det passar honom men inte henne. Eller vad tycker du, hur låter Paula Lie?

Jag hade helst velat ha nått annat men såhär långt in i historien antar jag att jag får stå mitt kast. Läs för att se hennes efternamn hehe ;)

Trevlig läsning!

//Mica

---

Gruset från lastkajen sticker mig i låren när jag sjunker ner längs väggen. Jag har fått sparken från mitt jobb. Posten hittade såklart en ersättare när jag slutade komma. Läkarna har i alla fall förklarat varför vilket får mig att verka lite mindre av en skitstövel.

Trots mina till och med formella ansökningar i brevform så vill inte pappa anställa mig. Jag tror inte ens att han har tittat på dem. Men han låter mig ändå hjälpa till två gånger i veckan med lite småsaker som att plocka disk och lasta ur leveranser. Jag får inte betalt. Det är bara en syssla. För att jag ska få komma bort från hemmet en stund antar jag men fortfarande vara under hans näsa.

Restaurangen är full av folk men av någon anledning känns det som att den lika gärna skulle kunna vara alldeles tom. När jag kikar in känns det som om gästerna lever i en annan värld. De är bara porträtt av något vackrare liv som jag inte känner till.

Men jag har inget emot ensamheten. Inte idag. Idag går den att leva med. För idag är ingen vanlig dag. Det är sista dagen innan den speciella dagen. Något liknande har aldrig hänt mig förut. Möjligen när jag vann orienteringstävlingen i tvåan och fick en gul pappersmedalj om halsen som belöning.

Kommunen ringde för några dagar sedan. Jag ska få ta emot ett till pris. Ett från kommunen och ett från polisen. För att jag fortsatte att uthålligt ta tag i uppdraget som de själva ville blunda för. För att jag satte punkt för vad som hände Nicoline.

Det är ett fint pris men varje gång jag tänker på anledningen till det önskar jag att det inte fanns. Det river mig i bitar samtidigt som det får mig att glöda av någon sorts glädje. En jätte konstig blandning.

Jag kastar iväg ett gruskorn mellan fingrarna. Det studsar mot husknuten och jag ler matt för mig själv när det landar bland ett gäng nya gruskorn på marken vid en vattenpöl.

Prisutdelningen är imorgon förmiddag. Bara en dag kvar.

---

Jag vaknar nästa morgon av att telefonen ringer. Kläderna jag förberett igår ligger på skrivbordsstolen, ett par svarta jeans och en randig tröja med breda ränder i blått.

När jag klär på mig känns det märkligt. Det känns inte som om det är mina kläder utan som om de tillhör någon annan. Pappa väntar vid frukostbordet och håller precis på att avsluta sin portion havregrynsgröt. I bakgrunden spelas Tina Turner från högtalarna.
Det är precis som vanligt igen.

En timme senare kliver vi båda ut ur skåpbilen och börjar gå längs gångbanan till biblioteket där prisutdelningen ska äga rum. En skata skuttar över vägen med spänstiga små ben. Jag märker inte att jag stannar förrän pappa vänder sig om och ropar efter mig. Hans röst får mig att ruska på kroppen.

"Kommer det vara mycket folk där?" undrar jag.

Han rynkar pannan.

"Varför undrar du det?"

"Det känns bra att veta bara."

Jag rycker på axlarna och han vrider på nacken mot biblioteket som för att titta efter. Det är inte mer folk än vanligt som är på väg ditåt.