En Sista Sommar (Färdigskriven)

Kapitel 63 - Paula

Hej! :)

Dags för ett nytt kapitel. Skoj va?!

Glöm allt vad låten ovan egentligen handlar om och tänk in det i vad som passar händelserna i Forsåkra. Trevlig lässtund med musiken och hoppas att du vill berätta för mig vad du tycker. så finns jag nära till hands bara ett klick bort i kommentarsfältet :D

Slutbabblat. Let's jazz

Mica

---

Hallen är tom men i köket står två personer. Samma personer. Deras lågmälda röster mässar genom väggarna. Allt är så tyst.

Om jag skjuter dör dem.

Högra handen kramar pistolen som blivit varmare nu efter att ha avfyrat ett skott. I skydd av dörren lyfter jag den mellan båda händerna. Inte ens det känns tillräckligt stabilt. Hela kroppen skakar av osäkerheten.

Mannen med hästsvansen ser betydligt yngre ut i skenet från kökslampan än i det dammiga grå ljuset nere i källaren. Ljuset skapar en vit linje längs konturerna av pannan och näsan. Han bläddrar genom en bunt papper på bordet. Den andra personen, en kvinna i samma ålder, står halvt vänd från mig.

Klick, klick.

Det är allt som krävs. Två skott. Ett i axeln, ett i benet.

När de båda vänder sig om sväljer jag tungt bakom dörren och förstår mitt misstag. Jag hade tänkt släpa ut de och binda de runt ett träd. Det finns inte tid för det.

Från övervåningen vandrar fotsteg ovanför mig. Händerna greppar om midjan. Jag tar ett stadigt tag om snöret. När fotstegen fortfarande rör sig där uppe ändrar jag mig.

Bakom ryggen rör sig personerna i köket. Deras röster får lungorna att glömma bort sin funktion. En blick genom dörrspringan och jag rör mig försiktigt över trasmattan ut på verandan. Där plockar jag fram den andra stenen ur facket, kastar den med full kraft mot metallen på trappstegen och springer runt husknuten så ljudligt jag kan. De svarta springskorna klafsar i leran som färgar de bruna.

Rösterna blir högre inifrån huset och efter några fördröjda sekunder hörs steg mot stenplattorna. Ett nöjt flin breder ut sig över läpparna men det suddas snabbt ut när jag märker att det bara är en person som rör sig utanför verandan. Den andra är kvar i köket.

Ena framtanden biter i underläppen. Mina partytrick är inte slut än. Det kan fungera.

Ena benet kliver bredbent runt husknuten och så fort jag hittar höftkulan skjuter jag av. Ett otäckt dunder går genom luften och jag hör honom skrika till. Byxorna börjar färgas röda och skriket fyller sin funktion. Mycket riktigt visar sig den andra kvinnan efter en stund.

Hennes ögon sjunker och skjuter en giftig blick åt mitt håll. Genast höjer jag pistolen och siktar mot huvudet.

Det blir precis som jag hoppats på. Kulan träffar axeln. Ibland är det bra att känna till sina brister.

Kvinnan kvider till och tar sig för såret. Rött blod rinner mellan fingrarna som en bisarr tjock saft. Benen fungerar fortfarande för henne och bär henne närmare killen. Sedan börjar hon skrika. Högt, falskt och gastkramande och jag förstår precis vad hon är ute efter.

Jag slösar inte en enda dyrbar sekund och drämmer pistolen i tinningen på killen för att sedan låta dess fart studsa vidare mot tjejen. Jag snor runt och bankar metallen vid det annars så släta handtaget om och om igen mot hans skallben. Killen vinglar omkull. Sedan griper en arm tag om mig.